Under natten har min mejlkorg fyllts med vittnesmål från barnfattig-Sverige. Det är föräldrar som kämpar för att få pengarna att räcka till, som inte går till tandläkaren eller läkaren för att barnen ska få mat på bordet. Och det är barn som ger födelsedagspengarna från mormor och morfar till mamma och pappa för att familjen ska klara ekonomin.

”Trött pappa” berättar att han varit sjukskriven i flera år och nu riskerar att bli utförsäkrad. Han och hans sambo avstår från allt för att deras dotter ska må så bra som möjligt:

”Vi hade inte ätit något på 13 dagar här hemma annat än en näve då och då i cornflakespaketet och vår dotter hade fått äta semper-välling vi gjort till gröt. Då gick jag till luckan hos socialkontoret med gråten i halsen och jag fick efter deras lunch dra dit hela familjen och vi fick ta med kontoutdrag och sitta där och berätta, det slutade med att vi fick en ”matcheck” på 400 kronor att handla för på ICA.  En sådan går inte att få tillbaka pengar på, det får inte bli något över för då går det till spillo så jag handlade för 399 kronor och det kunde lika gärna ha varit julafton när jag såg de trötta leenden på min familj när jag kom hem med påsarna.”

”Jag oroar mig varje dag för hur det kommer bli när min dotter växer upp och hon ser att vi inte kan göra allt som ”alla andra” gör… jag vill inte se hennes huvud hänga i ledsamhet. Den tanken kan få mitt huvud att nästan explodera. Min egen uppväxt var sådana att jag fick allt och mina föräldrar offrade allt för mig och nu har jag samma kläder jag hade för tre år sedan, jag köper inte shampo jag tvättar mig med tvål och vatten och jag gör egentligen ingenting för egen del…. jag gör som mina föräldrar, jag ger allt till mitt barn… det är inte mycket men det är det bästa jag kan göra..”

Sebastian berättar att han brukade lägga fram pengar till sin mamma om han kom över extrapengar så att hon kunde köpa mat och kläder.

”Man fick köpa second hand kläder och alltid känna sig som det fattiga barnet i skolan”, skriver han.

En tjej säger att hon är rädd för att berätta om sin fattiga uppväxt. ”Jag vill inte hänga ut mina föräldrar, de gjorde ändå så gott de kunde.”

I skolan var det ingen som förstod hur hon och systern levde: de gjorde allt för att dölja att de ofta åt havregrynsgröt till middag, inte kunde följa med på skolresor och tvingades sluta med fotboll och ridning.

Tack för att ni delar med er!

Ni som är föräldrar eller barn och ungdomar: Vad kostar skolresan, fotbollen och kläderna? Hur mycket får ni i veckopeng? Oavsett om du har lite, mycket eller inga pengar alls. Vad kostar det att gå på kalas? Eller att ha kalas?

Skriv och berätta!