Många skriver till mig: ”Strunta i inkomst!”

Okej, jag håller med. Den här bloggen handlar om barnen som halkar efter, som tvingas avstå från fritidsaktiviteter eller som kommer vrålhungriga till skolan måndag morgon. För de barnen finns, oavsett vad vi kallar det.

Poängen är inte att stämpla någon som fattig. Poängen är: Är det okej i Sverige 2011? Ett av världens mest välmående länder.

En vanlig medel-Svensson-familj har så mycket pengar att de lätt skulle kunna försörja två barnfamiljer med små marginaler – alltså den lägsta godtagbara levnadsstandarden. De allra rikaste skulle kunna försörja 3–4 familjer av samma storlek som sin egen.

(Räkneexemplet har jag hämtat från Rädda Barnens senaste rapport.) 

Det säger sig självt att förutsättningarna är olika. DET ska vi prata mer om på bloggen.

Och så ett förtydligande: De exempel som nämns i förra blogginlägget säger egentligen ingenting om vem som är ”fattig”, de flesta som skriver säger ju att de klarar sig bra.

En mamma skriver och berättar att hennes döttrar sagt: ”Mamma, vi är ju inte fattiga. Vi får månadspeng, mat och kläder.” Hennes man är sjukskriven och hon arbetar deltid.