Jag har precis pratat med en 20-årig tjej som mejlade mig häromdagen och berättade om sin uppväxt med en mamma som är sjukpensionär på grund av psykisk sjukdom.

Det är ett mejl om skam och skuld. Hon kallar sig inte fattig. Hon tycker egentligen inte att samhället kunde ha gjort mer för henne.

”Jag behövde aldrig gå hungrig och hade alltid hela kläder. Detta gör mig till en av de mer lyckosamma inom kategorin. När jag skriver detta är min avsikt inte att klaga eftersom jag vet att jag haft tur, utan jag menar bara att redogöra för min upplevelse.”

– Vi hade väldigt lite pengar, det var svårt att få det att gå ihop.

Hon minns inte hur gammal hon var när hon förstod att de inte hade lika mycket pengar som de andra i klassen, säger hon.

”Under min skoltid vet jag inte hur många gånger jag tackade nej till utflykter, födelsedagskalas, idrottsdagar etc. redan innan jag ens frågat min mamma. Jag brukade ”tappa bort” lappar, hälsa från min mamma, ljuga ihop historier, förfalska signaturer och spela sjuk. Allt för att inte behöva bekymra min mamma med att tvingas tacka nej ännu en gång. De gånger detta inte gick att genomföra talade jag om för min mamma att jag absolut inte ville delta.”

– Jag tackade alltid nej till kalas. Jag kunde säga vadsomhelst, att min morfar var dödssjuk, eller att vi inte var hemma just då, säger hon.

”Du förstår, min mamma led något så otroligt av att inte kunna ge mig vad mina klasskompisar fick. Att neka mig att delta i de aktiviteter de hade. Hon vände ut och in på sig själv för att få ihop de pengar som behövdes men ändå lyckades hon sällan. Det tog henne så hårt och det tog hårt på mig att se hennes stress. Därför gjorde jag allt för att försöka bespara henne den.”

– Min mamma prioriterade mig jämt. Alltid i första hand. Hon såg alltid till att jag hade det jag behövde först säger hon.

”För mig handlade det inte om det materiella. Visst, det var jobbigt att alltid tacka nej. Och att efter varje jul, födelsedag och sommarlov känna ångest över att inte ha något att ”delge” mina vänner när de pratade om sina dyra presenter och semestrar. Men det var bara en droppe i oceanen. Det var inte det som var viktigt. Det var hur dessa saker påverkade min mamma, min enda familj, som var viktigt.”

”Min mamma slet så hårt för mig och var gång jag blev avundsjuk på något mina kompisar hade, någon utflykt de gjorde eller att de fick veckopeng så skämdes jag något enormt. Jag avskydde mig själv för att jag inte var tacksam mot min mamma för allt hon gjorde.”

”När min klass i nian skulle åka på klassresa och jag verkligen, verkligen, verkligen ville följa med sökte jag med min skolkurators hjälp om ekonomiskt bistånd från Majblomman. När jag erkände det för min mamma skämdes jag så över hur bortskämd jag var som tyckte resan var så viktig. När jag sedan fick beviljat bistånd höll jag på att delas mitt itu. Å ena sidan ville jag så gärna följa med, å andra sidan förstod jag inte hur jag kunde ta emot pengar till något så meningslöst när mamma kunde använda dem till så mycket viktigare. Jag följde med på resan och den blev bra, trots mitt dåliga samvete.”

”Det jag tänkte säga var att det värsta i min uppväxt aldrig var allt jag missade. Utan skammen över att jag brydde mig om vad jag missade. Skammen över mig själv i detta och skammen över vad jag gjorde mot min mamma.”

– Det är väldigt många som tror att de vet hur det är, de säger att det bara är att spara. Men hur sparar man pengar från en ekonomi som går minus varje månad?