Evelina Hedlund, 21, skrev och berättade att hon har haft en stödfamilj under hela sin uppväxt. På vägen hem från Frälsis läger ringde jag upp henne.

Barnen som vi har träffat i dag har fått chansen att komma bort några dagar, äta god mat och bada. Det är långt ifrån självklarheter för dem. På samma sätt gav stödfamiljen Evelina möjlighet att göra allt det hon aldrig kunde göra med sin mamma.

– Jag tror inte ens att jag var ett när jag träffade dem första gången. Det var socialen som ordnade så att jag fick komma dit varannan helg. De ansåg att jag behövde avlastning, säger Evelina.

Stödfamiljen blev som hennes andra familj och har betytt mycket för henne.

– Det var jättebra för mig, sen kanske det inte är alla familjer som gör så mycket som de gjorde för mig.

Evelinas pappa var missbrukare och ”fanns aldrig med i bilden”.

– När jag var liten arbetade min mamma som städerska men hon fick en arbetsskada och kunde inte arbeta. Månad efter månad fick vi söka pengar från socialen, säger Evelina.

I slutet av månaden var det alltid kärvt.

”Det enda vi hade råd med var tak över huvudet och mat. Inga utflykter eller semestrar räckte pengarna till. Min första cykel den fick jag av Majblomman och jag kommer så väl ihåg den dagen, hur glad och lycklig jag var. Men framförallt så var jag väldigt tacksam, mina ögon verkligen lyste och jag kunde nästan inte förstå att det var sant”, skriver hon i mejlet.

Hon säger att det inte handlar om sakerna, utan om att det var så mycket hon aldrig fick uppleva med sin mamma. I stället fick hon göra det med stödfamiljen: de åkte på semester, åkte och badade och hon fick följa med och åka skidor på vintern.

– När jag var sex fick de sitt första barn. Deras barn är som mina syskon.

Evelina lärde sig tidigt att aldrig be om något eftersom svaret alltid var ”Vi har inte råd”. Men hon säger att hon har haft en fantastisk uppväxt.

– Även om vi saknat pengar och inte kunnat få allt det vi velat så har jag alltid varit älskad och vuxit upp i ett tryggt hem med mycket kärlek och värme.

Hon flyttade hemifrån som 17-åring och i dag jobbar hon i en butik i Piteå.

Jag pratade precis med barnombudsmannen Fredrik Malmberg. Han tycker att debatten har handlat alldeles för mycket om siffror och olika definitioner av fattigdom i stället för de verkliga problemen.

– Det är tillräckligt för mig att veta att det finns barnfattigdom och konsekvenserna av det ser jag i mitt jobb som barnombudsman. I flera kommuner får barn till exempel inte gå kvar på fritids om deras föräldrar blir arbetslösa. Det tycker jag är alldeles fel, barnen hamnar utanför, säger Fredrik Malmberg.

Han nämner även avgifter i skolan och den mest extrema konsekvensen – att barn vräks från sina hem för att föräldrarna har ekonomiska problem.

– Det är ingen som vinner på det. Det blir jättedyrt för samhället och värden och allra mest drabbas barnen. Trots att det finns en nollvision ser vi att vräkningarna av barnfamiljer ökar, säger Fredrik Malmberg.

Han har nu samlat tio kommuner – fem som lyckats förhindra vräkningar och fem som inte är lika bra på det – för att komma åt problemet. Ofta räcker det att socialtjänsten och hyresvärden samarbetar bättre.

Fredrik Malmberg tycker också att det är viktigt att komma ihåg att familjernas ekonomiska utsatthet också leder till ökad risk för andra problem, som till exempel sämre resultat i skolan, fler olyckor och större risk att utsättas för våld.

– Det visar att vi inte ska ta lätt på den här frågan.

Han tycker att man bör tillsätta en utredning för att kunna förhindra att barn hamnar utanför.

Vi är på läger i ett försommaridylliskt  Nacka. Femton mammor och tjugo barn är här för att leka och samlas. De flesta mammorna är långtidssjukskrivna, arbetslösa eller utförsäkrade, berättar de.

– Det känns som den enda semestern vi har, säger en av dem.

Det är Frälsningsarmén som håller i lägret för de ensamstående mammorna. Vi kommer att berätta mer, men nu är det lekdags för barnen.

Ja, vad betyder det när Tapio Salonen säger att det skulle kosta 15 miljarder att utrota barnfattigdomen?

Självklart frågade jag. 

Enligt hans uträkningar motsvarar det fattigdomsgapet. Det skulle alltså kosta 15 miljarder kronor per år att höja de som hamnar under 60 procent av medianinkomsten upp till 60 procent av medianinkomsten. (Alltså EU:s definition av fattigdom.)

Så stor, eller liten, är skillnaden.

– Men hur det ska göras är upp till politikerna, säger han.

När vi pratar om barnfattigdom i Sverige brukar vi annars tala om dem som går på socialbidrag och dem som hamnar under skälig levnadsnivå när man räknar ihop den disponibla inkomsten, alltså efter skatt och inklusive alla bidrag.

För 2008 innebar det 18 600 kronor i månaden för en familj med två vuxna och två barn och 11 000 kronor för en ensamstående med ett barn.

– Men de som lever på socialbidrag ligger på betydligt lägre nivåer, säger Tapio Salonen.

Maud Olofsson (C), Jan Björklund (FP) och Lars Ohly (V) har svarat på min partiledarenkät om barnfattigdom.

De är alla tre överens om att det finns fattiga barn i Sverige och att det är oacceptabelt.

– Alla barn förtjänar en trygg uppväxt, säger Maud Olofsson

– Inget enda barn ska behöva växa upp i fattigdom i ett modernt Sverige. Det handlar inte om utopier, vi ska avskaffa barnfattigdomen i vårt land, säger Lars Ohly. 

– Vi kan aldrig vara nöjda så länge det finns barn som växer upp i fattigdom, säger Jan Björklund.

Jan Björklund och Maud Olofsson ser arbetslöshet och bristande integration som de viktigaste förklaringarna till att det finns fattiga barn, medan Lars Ohly pekar på ökade klyftor i samhället och nedskärningar i socialförsäkringssystemen.

Och vad vill de göra åt saken?

Båda ministrarna, Björklund och Olofsson, tycker att det kan finnas anledning att se över bidragen till familjer (något som även finansminister Anders Borg (M) flaggat för).

Lars Ohly vill se en handlingsplan mot barnfattigdom och höjt underhållsstöd och bostadsbidrag.

Vi väntar med spänning på svaren från de övriga partierna.

Nu ska jag förresten alldeles strax snacka med Tapio Salonen, professor i socialt arbete, han skrev i en artikel för ett par veckor sedan att det skulle kosta 15 miljarder kronor att utrota barnfattigdomen.

I går kväll var vi på Rinkeby ungdomsgård i norra Stockholm och pratade om hur det är att ha och inte ha pengar. Rinkeby är en av de stadsdelar med högst andel ekonomiskt utsatta familjer i Sverige. I och runt Sveriges storstäder finns både landets fattigaste och rikaste barn.

De killar och tjejer vi pratade med säger att alla vet vilka som är rika och vilka som är fattiga.

– Man märker det direkt. Jag tycker att det ska vara skoluniform, säger en kille.

– Ja, folk ser: hon är fattig, hon är rik, hon har märkeskläder, säger Rabia, 15.

– De brukar alltid vara tystlåtna, de vågar inte. Det kan vara familjeproblem också, säger hon.

De tar också upp mobiltelefonerna och visar, en av dem har en Iphone, en annan en gammal Ericsson.

– Min kompis har en Nokia 3310, säger en kille.

Alla vet att den är gammal och omodern.

Men mest av allt vill de ha ett jobb. Och de tycker att det ska vara rättvist: lika villkor för alla.

Rabia, som går ut nian om en vecka, önskar att hon hade ett extrajobb på helgerna och sommaren.

Men hon hör inte till de som inte har pengar. Hon minns när de skulle åka till Gröna Lund med klassen och de fick betala det själva. Då kunde inte alla följa med.

– Man blir ju ledsen när inte ens kompisar får följa med. Samtidigt vill man inte gå på och fråga, säger hon.

I sommar ska hon åka till Turkiet och hälsa på släkten, men många stannar hemma.

– Det är klart att alla vill åka och göra något. Vi kan inte för då får min mamma problem med a-kassan, säger en kille.

– Du vet här är vi fattiga, men i hemlandet är vi rika och en flygbiljett behöver inte kosta så mycket.

Rinkeby ungdomsgård har öppet alla dagar hela året och många barn hänger här större delen av sommaren. Fritidsledaren Ibo Njie säger att de flesta bara vill komma hit och ta det lugnt, men på sommaren hittar de på olika aktiviteter.

Ibo Njie.

– Man ser att det är stora skillnader mellan ungdomarna; de som har och de som inte har. Men de hjälper varandra, om någon har fått en snygg märkeströja kan du se att han lånar ut den till sin kompis nästa dag, säger han.

Och om någon inte har pengar till att gå på McDonalds delar de med sig.

– De klagar aldrig, säger Ibo.

I Rinkeby, som ligger i Stockholms kommun, finns många sommaraktiviteter som är gratis. Men det ser väldigt olika ut i landet. Hur är det där du bor? Och vad ska du göra i sommar?

Jag har precis pratat med en 20-årig tjej som mejlade mig häromdagen och berättade om sin uppväxt med en mamma som är sjukpensionär på grund av psykisk sjukdom.

Det är ett mejl om skam och skuld. Hon kallar sig inte fattig. Hon tycker egentligen inte att samhället kunde ha gjort mer för henne.

”Jag behövde aldrig gå hungrig och hade alltid hela kläder. Detta gör mig till en av de mer lyckosamma inom kategorin. När jag skriver detta är min avsikt inte att klaga eftersom jag vet att jag haft tur, utan jag menar bara att redogöra för min upplevelse.”

– Vi hade väldigt lite pengar, det var svårt att få det att gå ihop.

Hon minns inte hur gammal hon var när hon förstod att de inte hade lika mycket pengar som de andra i klassen, säger hon.

”Under min skoltid vet jag inte hur många gånger jag tackade nej till utflykter, födelsedagskalas, idrottsdagar etc. redan innan jag ens frågat min mamma. Jag brukade ”tappa bort” lappar, hälsa från min mamma, ljuga ihop historier, förfalska signaturer och spela sjuk. Allt för att inte behöva bekymra min mamma med att tvingas tacka nej ännu en gång. De gånger detta inte gick att genomföra talade jag om för min mamma att jag absolut inte ville delta.”

– Jag tackade alltid nej till kalas. Jag kunde säga vadsomhelst, att min morfar var dödssjuk, eller att vi inte var hemma just då, säger hon.

”Du förstår, min mamma led något så otroligt av att inte kunna ge mig vad mina klasskompisar fick. Att neka mig att delta i de aktiviteter de hade. Hon vände ut och in på sig själv för att få ihop de pengar som behövdes men ändå lyckades hon sällan. Det tog henne så hårt och det tog hårt på mig att se hennes stress. Därför gjorde jag allt för att försöka bespara henne den.”

– Min mamma prioriterade mig jämt. Alltid i första hand. Hon såg alltid till att jag hade det jag behövde först säger hon.

”För mig handlade det inte om det materiella. Visst, det var jobbigt att alltid tacka nej. Och att efter varje jul, födelsedag och sommarlov känna ångest över att inte ha något att ”delge” mina vänner när de pratade om sina dyra presenter och semestrar. Men det var bara en droppe i oceanen. Det var inte det som var viktigt. Det var hur dessa saker påverkade min mamma, min enda familj, som var viktigt.”

”Min mamma slet så hårt för mig och var gång jag blev avundsjuk på något mina kompisar hade, någon utflykt de gjorde eller att de fick veckopeng så skämdes jag något enormt. Jag avskydde mig själv för att jag inte var tacksam mot min mamma för allt hon gjorde.”

”När min klass i nian skulle åka på klassresa och jag verkligen, verkligen, verkligen ville följa med sökte jag med min skolkurators hjälp om ekonomiskt bistånd från Majblomman. När jag erkände det för min mamma skämdes jag så över hur bortskämd jag var som tyckte resan var så viktig. När jag sedan fick beviljat bistånd höll jag på att delas mitt itu. Å ena sidan ville jag så gärna följa med, å andra sidan förstod jag inte hur jag kunde ta emot pengar till något så meningslöst när mamma kunde använda dem till så mycket viktigare. Jag följde med på resan och den blev bra, trots mitt dåliga samvete.”

”Det jag tänkte säga var att det värsta i min uppväxt aldrig var allt jag missade. Utan skammen över att jag brydde mig om vad jag missade. Skammen över mig själv i detta och skammen över vad jag gjorde mot min mamma.”

– Det är väldigt många som tror att de vet hur det är, de säger att det bara är att spara. Men hur sparar man pengar från en ekonomi som går minus varje månad?

Efter några dagar med den här bloggen kan jag konstatera att det finns barn som:

… inte får äta sig mätta på grund av fattigdom.

… vars föräldrar går till kyrkan eller Frälsis för att kunna ge sina barn julklappar.

… som kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet med en klump i magen för att de till skillnad från sina kompisar inte kan berätta om ”sitt sommarlov”.

… som skäms för att de måste gå med samma tröja varje dag.

Häromdagen kom ett pressmeddelande från Stockholms stadsmission. Varje vecka delar de ut 30 matkassar till familjer i akut nöd – bara i Stockholm.

Majblomman får in runt 50 000 ansökningar om bidrag varje år: det handlar om bidrag till klassresor, miniräknare, matsäck och glasögon.

Många ifrågasätter siffran 220 000 fattiga barn i Sverige. Jag har precis pratat med Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin. Hon säger att det är samma sätt att räkna som SCB och att den numera verkar accepteras av majoriteten av partierna i riksdagen.

–  För första gången efter åtta rapporter ifrågasätts inte barnfattigdom i Sverige, även riksdagspartierna lyfter frågan, säger hon.

220 000 barn är 2008 års siffror, dessa barn har föräldrar som går på socialbidrag eller ligger under den nivå för skälig levnadsstandard som riksdagen fastställt.

– 2008 hade vi fortfarande inte sett konsekvenserna av finanskrisen fullt ut. Det här handlar inte om konsumtion, det handlar om barn som även på sikt inte kan delta fullt ut i samhället. Det är en diskrimineringsfråga, säger Elisabeth Dahlin.

I den här gruppen finns till exempel föräldrar som bara har rätt till grundnivån i föräldrapenningen – alltså 180 kronor per dag. Före skatt.

Barn som växer upp i fattiga familjer drabbas oftare av andra problem, enligt Elisabeth Dahlin:

• Ökad risk för dålig hälsa.

• Råkar oftare ut för olyckor.

• Blir oftare mobbade.

• Får sämre skolresultat.

• Utsätts oftare för våld.

Det är svårt att prata om fattigdom, många skäms och barnen gör allt för att dölja hur de har det. Jag hoppas att det här svarar på en del av de frågor som kommit fram i kommentarerna.

Tack Sara!

Förresten: Ni har väl inte missat att ni kan skriva texter till Sveriges mest kända artister om att vara barn och fattig. Alla mellan 9 och 17 år kan lämna bidrag på Black:s sajt. Sedan kommer artisterna gå in på sajten och tolka texterna och skriva låtar. Än så länge är det hemligt vilka artisterna är, men vi kommer givetvis att rapportera så fort vi vet mer.

Godmorgon, många skriver till mig och vill hjälpa till. Det är alltifrån leksaker, kläder och studentprylar till pengar och förslag på insamlingar och direkta gåvor.

Det är fantastiskt att så många engagerar sig. Men vi kommer inte kunna hjälpa till att förmedla pengar eller kläder. Och jag är ingen expert på välgörenhet.

Jag tycker att ni ska höra er för vad det finns för sätt att hjälpa till på er ort. Majblomman, Frälsningsarmén, Stadsmissionen och Svenska kyrkan (lokalt) är ett par organisationer/församlingar som jag vet har verksamhet som riktar sig direkt till de här barnfamiljerna. 

MEN: Barnfattigdomen i Sverige är ett samhällsproblem. I dag ska jag ägna mig åt att försöka ta reda på varför det ser ut som det gör i Sverige. Hur det kan komma sig att 220 000 barn lever i familjer med svåra ekonomiska förutsättningar.

Det är framför allt politikernas ansvar.