Flak, klänning, kostym, studentskiva, mottagning, bubbel och presenter.

Att ta studenten kostar pengar.

Sofia skriver till Barnfattigbloggen:

”Jag är 19 år och tar studenten om knappt två veckor. Det gör ont att veta att min mamma, min underbara mamma, som sparat 1000 kronor i månaden sedan augusti inför min student, inte själv har en säng att sova i pga. det.”

”Alla mammor och pappor som finns och lever ensamma och försöker få allt att gå ihop, ni är värda guld. Att ni finns och älskar era barn trots hårda ekonomiska situationer, det är värt mer än något.”

Sophie, som tog studenten förra året, uppskattar att hennes studentfirande kostade 6 000 kronor, med flak, balklänning, bil och champagne.

Nu vill vi prata med fler studenter. Vad kostar det? Hur får ni ihop pengarna?

Mejla oss!

Barnen kommer till skolsyster med huvudvärk, magont eller allergi – och efter ett tag kryper det fram vad det beror på:

De har inga pengar till glasögon, allergitabletter eller frukost.

– Jag tycker att det är förfärligt att inte alla barn har rätt till glasögon, säger skolsköterskan Anne.

På den skola i Storstockholm där Anne jobbar går barn från sexårsverksamhet till sexan. De har hög andel barn som lever i social utsatthet, men också de som har gott om pengar, som bor i villorna ”nere vid stranden”.

Finns det fattiga barn i Sverige?

– Ja, för mig innebär det till exempel att de inte får allergimedicin och kommer förbi mig varje dag och säger ”jag glömde ta…” Eller jag märker att de behöver glasögon men inte har råd.

Vad gör du då?

– Eftersom jag har tystnadsplikt kan det vara svårt. Många föräldrar säger att de inte vill prata med socialtjänsten, för att de har dåliga erfarenheter.

Kan du ge fler exempel?

– I hälsosamtal kan det komma fram att de är oroliga för sina föräldrar. Jag hade en pojke som sa ”mamma äter inte, hon säger att hon inte är hungrig för att kunna köpa kläder till mig”.

– Väldigt ofta dyker det upp i mobbningsfrågor, det kan finnas en avundsjuka att de retar barn som har det bättre.

Hur pratar barn om de här frågorna?

– Det är väldigt sällan de pratar om pengar, de skäms och de hittar på för att de skäms. De hittar på orsaker till att de inte kan följa med på utflykt eller att de glömt sin medicin. De är så duktiga på att dölja det.

Vad kan du göra?

– Jag försöker prata med föräldrarna, jag kan följa med till socialtjänsten och backa upp, lotsa in dem, tala om hur mycket de kämpar så att de får ett värde. För alla barn vill vara stolta över sina föräldrar.

– Jag brukar också hjälpa dem att söka stöd från Majblomman, jag kan skriva ett intyg om barnet behöver pengar till glasögon eller om de behöver få göra en utflykt på sommarlovet.

Till sist, är det något mer du vill säga?

– Jag blir så ledsen när jag läser att en del tycker att föräldrarna få skylla sig själva. De kämpar så, har flera jobb, flyttar och byter lägenheter, bor tätt tillsammans.

Av hänsyn till barnen skriver vi inte ut skolan eller Annes fullständiga namn.

På Aftonbladet.se har ni läsare i dag kunnat svara på frågan om det är okej med avgifter i skolan.

Alldeles nyss hade 6 351 personer röstat och en övervägande majoritet säger NEJ till avgifter i skolan.

Det här är också en fråga som barnhjälpsorganisationer som Majblomman och Rädda Barnen driver. Allt fler kommuner har infört förbud mot avgifter i skolan.

I Malmö – den kommun i Sverige som har högst andel fattiga barn – är det sedan ett år tillbaka förbjudet. I veckan ska jag prata med politiker och myndigheter. Ni kan räkna med frågor om orättvisa avgifter.

Flera föräldrar på Franserudskolan i Bengtsfors, som är en kommunal skola, har reagerat på alla avgifter.

Bara nu i maj skulle barnen ha med sig matsäck tre måndagar. Plus 20 kronor i inträde till badhuset och fickpengar till glass. Samtidigt som de obligatoriska pengarna till klasskassan ska in, det är blommor till fröken och så vidare, skriver föräldrarna.

”När barnen har matsäck med sig blir hela familjen lidande och barnen får inget mål varm mat den dagen.”

I morgon tänker jag ringa skolans rektor.

Annika, som gick i skolan för tio–femton år sedan skriver att avgifterna i skolan drabbade hennes mamma – det visste hon. Hon kände ångest varje gång hon kom hem med ett papper från skolan på något som skulle kosta.

”Skolutflykter och skolresor kunde jag inte följa med på. Skidresan kunde jag inte följa med på, jag och 2-3 andra barn fick sitta i klassrummet och kolla på film eftersom våra föräldrar inte hade råd med resan.

Klassresan fick jag betalad av skolan för att min mamma sa att jag inte kunde följa med pga att vi inte hade några pengar.”

Annika fick 50 kronor i månaden medan hennes kompisar fick hela barnbidraget: ”Jag bad aldrig om pengar och fick nya kläder två gånger om året, jag hade så jag klarade mig en vecka.”

Sofia som är lärare räknar upp utgifterna under en termin för en mellanstadieelev:

• Disco: 30 kronor.

• Utflykt: 30 kronor eller 15 kronor + matsäck.

• Blomma och kort till en elev som bytte skola: 5 kronor.

”Vi upplevde inte kostnaden på 50-65 kronor som något problem i klassen eller på skolan – vi gick ut med informationen i god tid i förväg och oavsett hur lite pengar man har så kan man spara i alla fall en tia i månaden till sina barns skolaktiviteter. Jag vet att ett par av barnen lade undan av sin veckopeng”, skriver hon.

Jag vill gärna ha fler exempel på avgifter i skolan: Skriv och berätta!

Många skriver till mig: ”Strunta i inkomst!”

Okej, jag håller med. Den här bloggen handlar om barnen som halkar efter, som tvingas avstå från fritidsaktiviteter eller som kommer vrålhungriga till skolan måndag morgon. För de barnen finns, oavsett vad vi kallar det.

Poängen är inte att stämpla någon som fattig. Poängen är: Är det okej i Sverige 2011? Ett av världens mest välmående länder.

En vanlig medel-Svensson-familj har så mycket pengar att de lätt skulle kunna försörja två barnfamiljer med små marginaler – alltså den lägsta godtagbara levnadsstandarden. De allra rikaste skulle kunna försörja 3–4 familjer av samma storlek som sin egen.

(Räkneexemplet har jag hämtat från Rädda Barnens senaste rapport.) 

Det säger sig självt att förutsättningarna är olika. DET ska vi prata mer om på bloggen.

Och så ett förtydligande: De exempel som nämns i förra blogginlägget säger egentligen ingenting om vem som är ”fattig”, de flesta som skriver säger ju att de klarar sig bra.

En mamma skriver och berättar att hennes döttrar sagt: ”Mamma, vi är ju inte fattiga. Vi får månadspeng, mat och kläder.” Hennes man är sjukskriven och hon arbetar deltid.

Ordet ”fattig” väcker starka känslor. Barn identifierar sig inte med ordet ”fattig”. Men de kanske vet hur det känns att inte kunna följa med kompisarna på utflykt eller att aldrig hyra film en fredagskväll. De kanske inte ens frågar efter pengar, nya skor eller lördagsgodis.

Klyftorna i Sverige ökar, det visar statistik från SCB. Och medan de rika barnfamiljerna blir allt rikare ligger de allra fattigaste kvar på samma nivåer.

Jag gav exempel på vad ”fattig” kan betyda med relativa mått och jag lovar att återkomma med fler siffror och mer exakta definitioner på måndag. Men många av er som läser och kommenterar i bloggen vittnar om vad det kan innebära i praktiken att gå på socialbidrag, plugga eller vara sjukskriven med barn.

Här kommer några exempel:

En ensamstående sjukskriven mamma som har sin son varannan vecka:

Sjukpenning: 9 700 kronor.

Bostadsbidrag: 1 800 kronor.

Halva barnbidraget: 500 kronor.

En sjukpensionär med tonårsdotter: 13 300 kronor.

En ensamstående förälder med ett barn får:

Försäkringskassan: 6 700 kronor.

Barnbidrag: 1050 kronor.

Bidragsförskott: 1 275 kronor. 

Bostadsbidrag: 2 400 kronor.

Två studerande/föräldralediga vuxna med två barn: 13 000 kronor i månaden.

Ensamstående med två barn varannan vecka: 11 000 kronor.

Tack för att ni hjälper till med exakta siffror!

En hälsning till alla föräldrar:

”När jag växte upp, i början på 90-talet, var pengar något man oroade sig för i min familj. Det gick så lång att min lillasyster inte längre kände igen vår pappa, eftersom han aldrig var hemma. Han jobbade till och med på julafton, nyår och födelsedagar. 
Jag minns hur vi fick prioritera vem som fick nya kläder och behövde dom mest. Min äldre bror blev prioriterad eftersom han gick i skolan och behövde bättre kläder. Först i tonåren fick jag kläder som varken var ärvda eller seconhand. Allt som kostade pengar var det vår mormor som gjorde med oss, gick på bio, djurparker etc. 

Jag vill säga till alla föräldrar och familjer där ute att jag har inte lidit av min uppväxt. Mina föräldrar led definitivt mer av det är mina syskon och jag, de har fortfarande dåligt samvete över det, trots att vi är mer eller mindre vuxna alla tre. Men det har lärt oss värdet av pengar, det gjorde oss tidigt till ekonomiska individer som kan ta hand om oss själva och inte slänger bort hela studiebidraget på trams. Själv flyttade jag hemifrån vid 16 års ålder och hade ca 100 kronor över i månaden, men det gick bra eftersom jag lärt mig att spara. 
Så, föräldrar, ni ger era barn en solid grund för framtiden. Så länge det inte snålas med kärlek i familjen kommer allt att ordna sig och era barn kommer växa upp med vetskapen att ni gjorde allt för deras skull.” 

/22 år.

Känner du igen dig? Håller du med? 

Är det rätt att barn ska behöva ta ekonomiskt ansvar? Hur pratar ni om pengar i din familj?

Under natten har min mejlkorg fyllts med vittnesmål från barnfattig-Sverige. Det är föräldrar som kämpar för att få pengarna att räcka till, som inte går till tandläkaren eller läkaren för att barnen ska få mat på bordet. Och det är barn som ger födelsedagspengarna från mormor och morfar till mamma och pappa för att familjen ska klara ekonomin.

”Trött pappa” berättar att han varit sjukskriven i flera år och nu riskerar att bli utförsäkrad. Han och hans sambo avstår från allt för att deras dotter ska må så bra som möjligt:

”Vi hade inte ätit något på 13 dagar här hemma annat än en näve då och då i cornflakespaketet och vår dotter hade fått äta semper-välling vi gjort till gröt. Då gick jag till luckan hos socialkontoret med gråten i halsen och jag fick efter deras lunch dra dit hela familjen och vi fick ta med kontoutdrag och sitta där och berätta, det slutade med att vi fick en ”matcheck” på 400 kronor att handla för på ICA.  En sådan går inte att få tillbaka pengar på, det får inte bli något över för då går det till spillo så jag handlade för 399 kronor och det kunde lika gärna ha varit julafton när jag såg de trötta leenden på min familj när jag kom hem med påsarna.”

”Jag oroar mig varje dag för hur det kommer bli när min dotter växer upp och hon ser att vi inte kan göra allt som ”alla andra” gör… jag vill inte se hennes huvud hänga i ledsamhet. Den tanken kan få mitt huvud att nästan explodera. Min egen uppväxt var sådana att jag fick allt och mina föräldrar offrade allt för mig och nu har jag samma kläder jag hade för tre år sedan, jag köper inte shampo jag tvättar mig med tvål och vatten och jag gör egentligen ingenting för egen del…. jag gör som mina föräldrar, jag ger allt till mitt barn… det är inte mycket men det är det bästa jag kan göra..”

Sebastian berättar att han brukade lägga fram pengar till sin mamma om han kom över extrapengar så att hon kunde köpa mat och kläder.

”Man fick köpa second hand kläder och alltid känna sig som det fattiga barnet i skolan”, skriver han.

En tjej säger att hon är rädd för att berätta om sin fattiga uppväxt. ”Jag vill inte hänga ut mina föräldrar, de gjorde ändå så gott de kunde.”

I skolan var det ingen som förstod hur hon och systern levde: de gjorde allt för att dölja att de ofta åt havregrynsgröt till middag, inte kunde följa med på skolresor och tvingades sluta med fotboll och ridning.

Tack för att ni delar med er!

Ni som är föräldrar eller barn och ungdomar: Vad kostar skolresan, fotbollen och kläderna? Hur mycket får ni i veckopeng? Oavsett om du har lite, mycket eller inga pengar alls. Vad kostar det att gå på kalas? Eller att ha kalas?

Skriv och berätta!

Minna skriver till Barnfattigbloggen:

”Jag är själv en ensamstående fattig mamma som har tre barn. Vi har inte råd med några extra utgifter som sommar kläder, aktiviteter m.m. Blev så ledsen här om dagen då min 13 åring kom hem och sa att jag fick ta hans veckopeng (som han fått av sin pappa) för att vi skulle kunna köpa mjölk.
Vi har fått sälja möbler och pantat diverse arvegods för att ha mat på bordet. Jag varken röker eller dricker så pengarna går inte till något skit!! Efter att hyran och de vanliga räkningarna är betalda så har vi ca 900 kr kvar som ska räcka till mat och hygienartiklar m.m.
Vill bara slippa denna klump i magen som jag har varje kväll då jag gråter mig till sömns. Och önskar så av hela mitt hjärta att nästa dag ska bli en bättre dag! För trots allt försöker jag se en liten ljusglimt i allt det dystra.”

”I mitt arbete inom den sociala sektorn, möter jag otroligt många fattiga, skötsamma och goda föräldrar. Därför blir jag mycket upprörd över den okunskap som finns bland många kommentarer, där föräldrarna skuldbeläggs och anklagas för att prioritera fel. Det är strukturer i samhället som orsakar fattigdomen – inte att fattiga människor är slösaktiga. Och det finns verkligen en utbredd, verklig fattigdom, där det saknas pengar. inte till en Sälenresa eller iphone, utan till det nödvändigaste, som mat, kläder, tandborstar m.m. Du som har råd att betala räkningarna och köpa mat -var glad för det istället för att se ner på dem som inte är så lyckligt lottade. Det kan gå fortare än du anar att hamna i den situationen, det räcker med att bli sjuk.”