Tack Sara!

Förresten: Ni har väl inte missat att ni kan skriva texter till Sveriges mest kända artister om att vara barn och fattig. Alla mellan 9 och 17 år kan lämna bidrag på Black:s sajt. Sedan kommer artisterna gå in på sajten och tolka texterna och skriva låtar. Än så länge är det hemligt vilka artisterna är, men vi kommer givetvis att rapportera så fort vi vet mer.

Godmorgon, många skriver till mig och vill hjälpa till. Det är alltifrån leksaker, kläder och studentprylar till pengar och förslag på insamlingar och direkta gåvor.

Det är fantastiskt att så många engagerar sig. Men vi kommer inte kunna hjälpa till att förmedla pengar eller kläder. Och jag är ingen expert på välgörenhet.

Jag tycker att ni ska höra er för vad det finns för sätt att hjälpa till på er ort. Majblomman, Frälsningsarmén, Stadsmissionen och Svenska kyrkan (lokalt) är ett par organisationer/församlingar som jag vet har verksamhet som riktar sig direkt till de här barnfamiljerna. 

MEN: Barnfattigdomen i Sverige är ett samhällsproblem. I dag ska jag ägna mig åt att försöka ta reda på varför det ser ut som det gör i Sverige. Hur det kan komma sig att 220 000 barn lever i familjer med svåra ekonomiska förutsättningar.

Det är framför allt politikernas ansvar.

Min mejlkorg svämmar över av alla era berättelser. FÖRLÅT för att jag inte hinner svara i den takt jag önskar. I dag har jag bland annat skickat ut en enkät till partiledarna om barnfattigdom.

Vissa hävdar ju att det inte finns barn några som inte får äta sig mätta i Sverige. Jag tycker att vi redan bevisat motsatsen i den här bloggen. Vad tycker politikerna?

Den här våren har de mest tjafsat om siffror, nu vill jag veta: Är det okej att 220 000 barn lever under det som klassas som skälig levnadsnivå? Och framför allt: Vad tänker de göra åt det?

Alldeles nyss kom det här mejlet från en tjej som vill vara anonym:

”Jag hatar att vara fattig. Eller rättare sagt, jag hatar att mamma är det. Hon är ensamstående och har en enda inkomst som ska räcka till tre barn, hus, bil och diverse ting. Grejen är den att jag och mina syskon får precis allt hon har, denna månad fick hon skjuta upp flera räkningar för att hon valde att köpa studentskylt och studentpresenter till mig. Jag vill inte att min mamma ska hamna hos kronofogden, men samtidigt vet jag att även om jag ber henne kommer hon inte sluta ge oss allt. Hon vet hur det är att vara utanför pga fattigdom och vill inte sätta oss barn i samma sits hon var i som liten, men samtidigt går hon runt med hål i tänderna, 20 år gamla glasögon och second hand kläder. Jag står inte ut. Jag kan inte se henne gå under pga mig, men samtidigt kan jag inte styra hennes ekonomi och säga åt henne vad hon ska köpa.

Jag vill såklart att hon ska ge saker till mina småsyskon, för de har fått utstå så mycket pga pengabristen. Nu när min lillebror ska ha moped och körkort till det som kommer gå på över 10.000 mår jag illa av hur många räkningar hon kommer lägga undan för att ha råd med detta.

Jag är van att leva på havregrynsgröt och hembakt bröd på vatten och mjöl, men jag önskar att min mamma hade så hon kunde ge sig själv saker också. Som kläder, glasögon, gå till tandläkaren och laga alla hål och kanske gå till frisören och bli fin. Hon brukade alltid ta hand om sig innan skilsmässan, men efteråt blev hon tvungen att lägga sig själv åt sidan och lägga alla pengar på oss. Det svider att ta emot pengar från henne till mitt körkort, jag önskar bara att jag kunde få det där förbannade körkortet så att hon skulle slippa betala för körlektioner á 800kr flera gånger i månaden. Mamma har aldrig med sig matlåda till jobbet, hon svälter sig själv för att ha råd att ge oss gröt på kvällen.

Jag ser egentligen inte mig själv som fattig, men ibland inser jag att vi är nog det. Den här månaden har vi 1 500 kr till mat, kläder, hygienartiklar och bensin. Jag önskar att jag kunde bidra mer, men studiebidraget räcker knappt till busskort och hundmat..
 
Många inser inte att bara för att föräldrarna arbetar betyder inte det att man kan äta sig mätt varje dag.”

Andra skriver och påminner om att det inte bara är barn till ensamstående som kämpar med att få pengarna att räcka till.

”Jag har kommit långt ner på förnedringsstegen, jag har gått till kyrkan, frälsningsarmén och socialen bara för att få pengar/presentkort till mat. Samlat pantflaskor i smyg för att ha pengar till presenter om barnen ska på kalas”, skriver en mamma som arbetar och lever med en sjukskriven man och barn.

Jag och reportern Natalia Kazmierska har precis varit på Kista Gymnasium, där eleverna tar studenten imorgon. Vi träffade några av dem, som berättar att det kostar en hel del med alla studentprylar man måste ha nu för tiden. Bara studentmössan kan gå på 1500 kronor, med broderier och märken. 

Vissa företag säljer mössor på avbetalning för de som inte har råd.

– Själva tårtan till min studentmottagning gick på 650 kronor. Kläder, hår och skor kostade 3000, berättar Elif Teke, som går ut Handelsprogrammet.

Hon hoppas kunna betala tillbaka lite av summan för festen till sina föräldrar i framtiden.

Även att få stå på flaket är dyrt, mellan 800-1000 kronor. En del elever måste avstå, eller låna ihop pengar för att kunna följa med sina klasskamrater. 

– Jag tror många föräldrar känner att de måste betala, fast de egentligen inte har råd. Det kostar ju jättemycket pengar, säger Viktor Lindblom.  

I morgon ska vi följa honom och de andra eleverna i Kista på deras stora dag.   

Marko ”Markoolio” Lehtosalo, 36, växte upp med en ensamstående mamma i förorten Orminge utanför Stockholm. Han känner igen sig i många barns berättelser, men tror att det är värre i dag än när han växte upp.

– Vi hade också hjälp av sociala då och då, men det fanns alltid mat på bordet. Det var mycket i skolan som kunde vara jobbigt och det tror jag är värre i dag med alla telefoner, prylar och kläder.

Vad var det som var jobbigt?

– Man vill ha det som alla andra har och det blev problematiskt i min familj, för det fanns inte pengar till det. Ibland fick jag brallor av kompisar och många åkte ju utomlands. Men det var inget jag mådde dåligt över.

Många verkar ändå fundera mycket över de här jämförelserna med andra barn.

– Det kanske fanns en avundsjuka, jag vill inte tjata för mycket om det för mammas skull. Jag minns fortfarande som om det var i går när jag fick ett par Nike-dojor. Jag var överlycklig.

Hur har din uppväxt påverkat dig?

– Jag har gjort en enorm klassresa, jag kanske uppskattar det mer än någon som hade det från början. Jag har ju barn själv nu och det måste jag också försöka förhålla mig till. Jag får ju berätta för henne hur det var när jag var liten.

Många barn skäms och döljer att de inte har råd att följa med på skolutflykt till exempel. Känner du igen dig?

– Ibland kan de ha varit så, det var ingenting man flaggade med. Det kan bli så att man skäms, särskilt man är ensam och det är få i ens klass som har det likadant.

Vad vill du säga till de här barnen?

– Det är lätt för mig att säga nu, men det är inte världens viktigaste att ha nya, fina grejer. Det blir oftast enklare när man blir äldre. Det finns mycket att göra som inte kostar så mycket pengar, cykla, fiska och bada. Men det är jävligt svårt.

Vad tycker du om att det finns så många fattiga barn i Sverige?

– Man kanske skulle göra någon insamlingsgala eller något.

Skulle du vara med då?

 – Absolut. Bra, då börjar ni rådda i en insamlingsgala, så har ni mig som första artist.

Johannes och Thors mamma köpte till slut en semesterresa på kredit. Hon ville göra något roligt med sina söner. Många skriver och berättar om sina sommarlov i stan, hur de hittar på vad de gjort när de kommer tillbaka till skolan i augusti.

Johanna skriver:

”Jag kommer ihåg när jag gick i grundskolan på 90-talet och efter varje sommarlov var vi tvungna att skriva en uppsats som hette ’mitt sommarlov’ eller dylikt. Mina föräldrar hade aldrig råd att åka någonstans så jag hade inget att skriva. Ibland kunde jag skriva att vi hälsat på någon släkting, men vissa somrar hade vi inte ens bensinpengar för att kunna hälsa på släkt som bodde några mil bort. Ibland frågade även lärarna oss inför klassen om vad vi hade gjort och jag skämdes varje gång eftersom jag fick säga ’varit hemma’.”

Hör du till dem som inte har råd att åka iväg i sommar? Vad ska du göra i sommar?

Tack för alla svar på förra efterlysningen om studentfirandet! Jag återkommer om det.

Bröderna Johannes, 20, och Thor, 18, har vant sig vid att inte ha lika mycket pengar som kompisarna. Men sedan de började på gymnasiet får de studiebidraget och vissa månader är det de som ger mamma pengar för att familjens ekonomi ska gå ihop.

– Jag har klarat mig bra, men utgår man från andra familjer märker man ju att vi har sämre ekonomi. Många kompisar åker utomlands eller har finare mat, säger Johannes.

Men det som har varit jobbigast är alla flyttar, till större och mindre lägenheter i takt med att ekonomin pendlat. 

– Vi har varit utomlands två gånger. Båda gångerna tog vi lån, mamma ville verkligen att vi skulle få uppleva något annat, säger Thor.

Det märks att Fia är stolt över sina söner, när de var mindre var det mycket svårare att förklara varför pengarna inte räckte eller varför kläderna kom från Myrorna.

– Det kanske inte är något man säger öppet, men det är ju ett klädesplagg ändå. Det känns ju skönare när man ett helt nytt plagg men det är ingen farlig grej. Jag är som morsan, jag tänker på pengarna hela tiden, säger Johannes.

– Lånet till Egypten-resan svider fortfarande varje månad, men det var det värt. Det var en fantastisk resa, säger Fia.

Sebastian, 22, växte upp med tre syskon och en ensamstående mamma. Oftast var hon arbetslös. Han beskriver sig själv som en strulig kille som testade droger och snattade tidigt.

Nu har han flyttat till en ny stad, tagit körkort, skaffat jobb och flyttat ihop med sin tjej.

Men han minns barndomen utan pengar. Att det sällan fanns mat i kylskåpet i slutet av månaden var inte det värsta. Det var känslan av att inte ha det som alla andra hade.

– Jag fick ju ändå mat i skolan, det tänkte inte jag så mycket på. Men de flesta hade ändå rena och hela kläder. Jag kanske hade en fin tröja och den kunde jag inte ha varje dag.

Sebastian hanterade sin ilska genom att bli utåtagerande och stökig.

– Min lillebror som fyller 14 i år tar det där på ett annat sätt. Han blir mer ledsen och inåtvänd, det är så jobbigt att se. Jag försöker säga att allt blir bättre när man blir äldre. Då är det mer hur man är som person som räknas, inte hur man ser ut, säger Sebastian.

Han försöker stötta sina syskon och ge dem pengar till det han inte fick som liten.

Anette Ivarsson, 47, lider av kronisk värk. I november förra året blev hon utförsäkrad.

– Regeringen borde tänka på att vi sjuka och utförsäkrade också har barn, säger hon.

Hennes yngsta dotter tar studenten i år och Anette har fortfarande försörjningsplikt, även om dottern bor hos sin pappa.

– Egentligen ska hon bo lika mycket hos mig, men det går inte. Barn ska inte behöva tänka på pengar på det viset. När hon kommer hem till mig tar hon med sig egen matlåda, säger Anette.

Jag pratade precis med Jenny Danielsson på föreningen Barn till ensamma mammor på Fryshuset i Stockholm. Hon säger att de hela tiden möter uppfattningen att det inte finns några fattiga barn i Sverige.

– När vi har våra träffar märker vi att en del av barnen är hungriga, vi bjuder alltid på mellis och det märks på några av dem att de inte äter sig mätta hemma. En del mammor tar med mat hem.

Bara i Stockholm har de 350 familjer och nästan tusen personer som kommer på deras träffar. Jenny Danielsson delar in familjerna i tre kategorier: de som inte ens har pengar till mat, de som precis klarar sig men som aldrig kan göra något extra och de som betalar räkningarna men inte kan låta barnen ha några fritidsaktiviteter.

– Barnen vågar inte ta för sig, de spelar coola och säger att de inte vill följa med, men egentligen är de rädda för de är så vana vid att få nej. Det där hänger med upp i vuxen ålder, säger Jenny.

Så här års, precis inför sommarlovet, och innan jul får de som flest nya medlemmar.

– De hänger i sina förorter eller på dagis och fritids hela sommarloven. Det är inte så kul för dem att skriva sommarlovsberättelser, men vi försöker ordna aktiviteter, de har rätt till glada barndomsminnen, säger Jenny.

Känner du igen dig? Vi vill gärna träffa er.