Jag använder aldrig min zebrat-shirt längre.
Inte den där klänningen heller.
Kanske är de inte, eh, ”jag” längre.

Fast… det känns ju helt ologiskt. När jag ser den här bilden fattar jag inte varför jag någonsin velat se ut på något annat sätt. Hur skulle det här någonsin kunna vara ”inte jag”? Det är ju så mycket jag som det bara kan bli. Jag. Osminkad och dödstrött bredvid pappas tvättmaskin. I zebratröja.

Nu verkar jag bara blogga för att hitta på anledningar till att slippa göra nytta. Återkommer imorgon, kära ni.

Ibland är det svårt att inte längta bort.

Det var bara det jag ville säga.

Jag har faktiskt gjort annat än färgat håret idag. Så det så.
Jag har städat ur lägenheten jag bott i ett tag, för nu, nu blir det resa av.

I kronologisk ordning: Berlin, Stockholm, Paris, Barbados, Stockholm igen, Marbella.
På mindre än två månader.
(Visst, jag kommer knappast att vinna något pris för Mest Miljövänliga.)

Jag ser fram emot de kommande månaderna mer än ni anar. Nästan mer än jag själv inser. Trots min flygfobi.

Nej, om man skulle ta och packa lite?

Jag färgade min fula, utvuxna page idag. Samma blåsvarta färg som vanligt.
Det ser fortfarande rätt taskigt ut.
Eftersom håret är alldeles, alldeles för långt. (Eller… ”långt”. Men ni hajar.)
Jag längtar hem till Stockholm och min galna frisör. Han måste kapa en halv decimeter eller så.

Sen kan jag bli såhär fin igen;

(ja, vi kör en Topp Tre. Topp Tre Tjejer som har hajat det här med min frisyr betydligt bättre än jag.)

1. Louise Brooks

2. Anna Karina

1. Audrey Tautou som Amélie

Så ska det se ut.

Just exakt precis nu känns som ett bra tillfälle att hyra en film och öppna en påse chips. Så ska jag låta er återgå till era liv.

Förresten.
Jag har det, trots min plötsligt obefintliga alkoholtoleransnivå, sanslöst bra.
Bara så att ni vet.

Här ser ni mig och min far.
Vi är lite finare än andra. Det syns tydligt.

Min far hade under denna period ett väldigt imponerande skägg. Numera har han bara bikermustasch och hår på ryggen.
Det var bättre förr, det var det.

Japp. Precis såhär schleten är jag idag.

Håll för ögonen på barnen nu, för här kommer anledningen:
jag är alkoholförgiftad.
Jo, så är det.
Jag började spy helt okontrollerat vid midnatt, hann kräkas ett par gånger till innan jag lyckades raggla hem, och väl hemma spydde jag galla på det mest våldsamma vis. Ni vet, sådär så att det sprutar ur näsan och skvätter över hela badrummet.
Igen, och igen, och igen. I tolv timmar.

Idag har jag varit tvungen att ha en personlig skötare som hämtat vatten, gått och handlat och lagat makaroner och köttbullar när giftet gått ur kroppen.
Min dag har alltså spenderats i sängen tillsammans med My So-Called Life och första säsongen av House M.D.. (Visserligen är det ungefär vad jag hade gjort även om jag inte varit totalt utslagen.)

Vad jag druckit för att förtjäna att må såhär?
Tre glas vin till middagen. Och sedan en öl på stammisbaren.
Efter ölen satte vansinnesspyorna igång.

Jag förstår ingenting.

Nej, jag blev inte matförgiftad – hela sällskapet åt samma maträtt, drack ur samma vinflaskor. Nej, jag ”fick” inget i mitt dricka. Ja, jag hade ätit tre stadiga mål mat.

Ja, jag yttrade under natten orden ”jag ska aldrig mer dricka alkohol”. Ja, mer än en gång.

Jag hoppas att ni med anledning av detta förlåter om jag är lite avslagen under resten av helgen.

Och stay off the booze, kids.

Mer ur mitt fotoalbum.

En sådan där utmaning glider omkring i sajberspejs.
(Jajamen, det har jag märkt eftersom jag bloggsöker mig själv. Nästan varje dag. Så självupptagen är jag faktiskt – som om ni är förvånade.)

Det är en intressant utmaning på många sätt. Man ombeds svara på frågor om olika bloggare, eller snarare fylla ett antal kategorier – bloggvärldens snyggaste/roligaste/störigaste/bäst klädda, den bloggare jag helst vill bli kompis med/ge en kram/dissa. En liten Blog Awards där varje bloggare har chansen att vara enväldig domare, helt enkelt. (Även om jag är glad att Veckorevyn inte hade kategorier som ”bloggvärldens jobbigaste”, det blir så lätt dålig stämning på sådana tillställningar ändå.)

Jag hade aldrig kunnat fylla i en sådan lista och vara helt ärlig.
Jag är nämligen alldeles för avundsjuk och missunsam för att vilja bli kompis med de bloggare jag beundrar. Tro mig, jag hatar att det är så, och jag jobbar med den sidan av mig själv så gott jag kan.
Men så är det i alla fall. Hittar jag en blogg som fascinerar mig, som skrivs av en riktigt snygg, intelligent, roligt smådryg, stilistiskt säker tjej med talang för fotografi tycker jag instinktivt illa om henne. Precis samma sak händer om någon av mina vänner introducerar en sådan tjej i min bekantskapskrets. Och ja, ju trevligare hon är, desto värre.

Det krävs naturligtvis ingen examen i psykologi för att inse att jag helt enkelt känner mig hotad. Att det grundar sig i osäkerhet, brist på självförtroende och kanske en liten vidrig skopa ren ondska.

Som tur är så är den instinktiva känslan övergående. Efter ett par dagar, veckor eller månader lär jag mig att svälja min idioti. När jag inser att den bara går ut över mig själv. Att det är my loss, så att säga.

Men jag tror att det krävs övning för att palla med de där fantastiska tjejerna. Eftersom att tycka om dem innebär att man någonstans måste tycka om sig själv. Och det är verkligen inte alltid så jävla enkelt.

Bild från emmaogren.blogg.se.

Jag kan inte riktigt smälta att jag aldrig blev duktig på att teckna.
Jag tycker ju själv att det känns som att jag är en begåvad tecknare. Det händer ofta att jag tänker ”åh, det där jag ska teckna av”. Ibland sätter jag mig till och med vid ett bord med papper och blyertspenna, redo att sätta igång.

Och så blir det inget.
Eftersom jag inte har någon aning om hur man gör.

Men jag lovar, jag ritade jättefina hästar när jag var sju-åtta år. Det sa i alla fall mamma och pappa.

Någon som är faktiskt har talang är Emma Ögren. Hon mailade mig och berättade att hon inspirerats av en av mina bilder i senaste Sofis mode. Resultatet – ja, det ser ni alltså här ovanför.

Och hur bitter det än gör mig måste jag erkänna att det gör mig lycklig att någon faktiskt är begåvad med en penna i handen. Även om denna någon inte är jag.

Tack, Emma! Du är fantastisk. Och jag känner mig snyggare än någonsin.