Fantastiskt lustigt att jag avslutade det förra inlägget med ”life is good”.
Det är ren lögn. Förlåt mig.

Middagen blev inte av. Eller, de unga männen (som visade sig vara tre och inte två stycken) fick äta utan mig. Vilket de förmodligen gör exakt just nu.
Jag fuckade nämligen upp.
Så. In. I. Helvete.

Jag vet inte hur mycket jag egentligen förstörde för dem – jag har haft panikångestattacker till och från i två dagar nu och min hjärna är inte att lita på. Den hittar på, den förvränger, missuppfattar och förstör. Och den vill att jag ska förstöra allt för mig själv och andra, tydligen.

Men som sagt, jag vet inte hur mycket som var mitt fel. Jag kan inte bedöma det. Jag vet bara att jag hatar mig själv så mycket just nu att det svartnar framför ögonen.
Och att jag måste straffa mig själv på något sätt.
Utan att skada mig själv. Det vill jag inte.
Jag vill inte göra något jag ångrar när panikångesten dragit förbi.

Jag vill bara att allt det här ska försvinna.