Här står jag i startgroparna, redo att skriva ett riktigt saftigt blogginlägg om något jag finner vidrigt och upprörande.
Fradgan sprutar, fingrarna kliar, ögonen rullar.
Och så – pang! – inser jag att det är en krönika.
Jaha.

Visst, det är ju kanon, med tanke på att bra krönikeämnen inte direkt kommer flygande in i munnen på mig varje gång jag gapar.
Men jag tycker synd om bloggen.
Det har jag gjort nästan konstant sedan jag började skriva krönikor i våras.

Den stackarn får ju bara bottenskrapet. Den ytliga skiten.
Min kreativitets soptipp, det är vad den blivit.

Ändå gillar jag den.
Eftersom jag kan skriva vad jag vill. När jag vill. Och lägga upp fula eller konstiga eller tråkiga bilder på vadhelst jag känner för.
Bloggen är min soptipp, och det finns något vackert i det.
Alla förtjänar att ha en egen soptipp. Om inte annat hjälper det till att rensa tankarna.
Det behövs.