För alldeles för länge sedan.

Jag förtjänar inte mitt amerikanska medborgarskap.
Jag visste för tusan inte ens att det var Thanksgiving idag. Det fick min amerikanska lillasyster upplysa mig om när vi Facebookchattade för en stund sedan. (Inte min syster i inlägget här nedanför, alltså. Min andra syster. Jag har två egna ljuvliga 93:or.)

Det gör ont att prata med henne.
Hon är fjorton, fyller femton om exakt en vecka. Hon är söt som en sockerbit doppad i chokladsås, har en mamma med stora problem och en pappa – som också är min – som gör sitt bästa för att ta hand om henne. Men han klarar det sådär.

Hon skryter om allt hon gör som hon inte borde. Hon har ångest idag, eftersom hon ska på två Thanksgivingmiddagar – med både sin mammas och vår pappas familjer – och är orolig över att hon ska ”gå upp all vikt som hon lyckats gå ner”.

Nej, jag vet inte om jag vill skriva mer om henne.
Inte just nu.
Hon svider i mig.

Det är Thanksgiving, och hon har verkligen ingenting att tacka mig för. Jag gör ingenting för henne. Hon behöver mig och jag finns inte där.

Kanske förtjänar jag inte mitt systerskap heller.