En sådan där utmaning glider omkring i sajberspejs.
(Jajamen, det har jag märkt eftersom jag bloggsöker mig själv. Nästan varje dag. Så självupptagen är jag faktiskt – som om ni är förvånade.)

Det är en intressant utmaning på många sätt. Man ombeds svara på frågor om olika bloggare, eller snarare fylla ett antal kategorier – bloggvärldens snyggaste/roligaste/störigaste/bäst klädda, den bloggare jag helst vill bli kompis med/ge en kram/dissa. En liten Blog Awards där varje bloggare har chansen att vara enväldig domare, helt enkelt. (Även om jag är glad att Veckorevyn inte hade kategorier som ”bloggvärldens jobbigaste”, det blir så lätt dålig stämning på sådana tillställningar ändå.)

Jag hade aldrig kunnat fylla i en sådan lista och vara helt ärlig.
Jag är nämligen alldeles för avundsjuk och missunsam för att vilja bli kompis med de bloggare jag beundrar. Tro mig, jag hatar att det är så, och jag jobbar med den sidan av mig själv så gott jag kan.
Men så är det i alla fall. Hittar jag en blogg som fascinerar mig, som skrivs av en riktigt snygg, intelligent, roligt smådryg, stilistiskt säker tjej med talang för fotografi tycker jag instinktivt illa om henne. Precis samma sak händer om någon av mina vänner introducerar en sådan tjej i min bekantskapskrets. Och ja, ju trevligare hon är, desto värre.

Det krävs naturligtvis ingen examen i psykologi för att inse att jag helt enkelt känner mig hotad. Att det grundar sig i osäkerhet, brist på självförtroende och kanske en liten vidrig skopa ren ondska.

Som tur är så är den instinktiva känslan övergående. Efter ett par dagar, veckor eller månader lär jag mig att svälja min idioti. När jag inser att den bara går ut över mig själv. Att det är my loss, så att säga.

Men jag tror att det krävs övning för att palla med de där fantastiska tjejerna. Eftersom att tycka om dem innebär att man någonstans måste tycka om sig själv. Och det är verkligen inte alltid så jävla enkelt.