Ikväll kilade jag över till min vän och tillika nya granne Sofia på tebjudning i syfte att beundra hennes vidunderligt härliga lägenhet.
Hon bjöd på blåbärste och kakor som hypades av de andra gästerna som de ”överlägset godaste kakor” de någonsin ätit. (”En kaka i två skikt, ett överlager av toscakaka och ett underlager av kladdkaka. Det bästa av två världar.”)

Själv hade jag just satt i mig två förrätter (friterade tigerräkor på spett med jordnötssås och Tom Kha Gai-soppa), varmrätt (stekt ris med räkor) och efterrätt (friterad banan och vaniljglass) på Hang Chow Mongolian Barbecue (eh, alltså, mamma var på snabbvisit i stan och bjöd), så jag höll mig till kanderade russin och en och annan chokladboll.

Nåväl, nog om kakorna. Och thaikäket.

Poängen med inlägget är denna:
En vän som planerar att hyra ut sin lägenhet delgav oss andra att tjejen som stod högst på hans lista är så kallad utvikningsmodell. Alltså flockades vi naturligtvis runt datorn för att kolla in damen i fråga på Moore.se, Finest.se – och Stureplan.se.
När vi klickade in oss på den sistnämnda sidan möttes vi av ett ansikte jag känner alltför väl.
Ja, mitt eget. Natürlich.
(Dessutom en av de fulare bilder jag sett av mig själv.)

Det visade sig att sajtens unge chefredaktör Herr Viktor Barth-Kron satt mig på fjärde plats på Stureplans Innelista.
Det tyckte jag var fint av honom.
Speciellt som han skrev att jag har ”stans skarpaste linjallugg”. Det är nog fanimej den finaste komplimang jag någonsin fått.

Ja, och så menade han att jag är begåvad. Det var också fint.
Sedan var jag glad i minst tjugo minuter.
Äh, okej. Jag är fortfarande glad. Stans skarpaste linjallugg! Det ni!

Nu ska jag packa. För om sju timmar åker jag till Paris.

Paris.