Två veckor kvar på Barbados.
Sedan vi kom hit för nio dagar sedan har jag inte gjort någonting alls.
(Om man inte räknar att sola, bada och läsa som att ”göra något”.)
Ändå känner jag mig vansinnigt stressad. Eller kanske just därför. Spänningshuvudvärk, magkatarr, trötthet som aldrig släpper.
Tar illa upp av allt andra människor säger, skriver eller gör.
Mår illa så fort tankarna glider över på jobb. Och det gör de. Mest hela tiden. Ja, mår illa, men samtidigt längtar jag efter att sätta igång att jobba igen – en längtan som också den känns på gränsen till ohälsosam.

Jag har inga problem med att ligga och läsa i solen en hel förmiddag, men så snart jag reser mig upp kommer den krypande längs ryggraden: Känslan av att det är något jag glömt. En text jag glömt att lämna, ett samtal jag glömt att ringa, ett mail jag glömt att besvara.
Så kommer jag ihåg att det finns ingen text, inget samtal, inget mail.
Ändå stannar känslan, oron, kvar. Sätter sig i nacken och axlarna, får huvudet att dunka och värka och världen att flimra framför ögonen.

Jag tror att jag möjligen borde lära mig att slappna av.