Kommentar från Emma:
Men KURVIG betyder ju inte FET…

Kurvig betyder bara just KURVIG, alltså att man har former, t.ex. ett distinkt skillnad mellan midja/höfter. Det kan man ha både vid 100 kilo eller 40.
Och Daisy ÄR kurvig, vad är det som är upprörande med det!?

Jag får en del kommentarer med samma andemening som Emmas.
Istället för att svara på dem en och en tycker jag att vi reder ut det här en gång för alla.

Såvitt jag har förstått kan ”kurvig” betyda två olika saker.

1) Antingen handlar det om just att höfterna är betydligt mer omfångsrika än midjan, precis som Emma skriver. Det har alltså ingenting med vikt att göra, har du breda höfter kan du ha synnerligen lite underhudsfett och ändå vara kurvig. Det är en kroppsbyggnad, inte en viktindikation.
Här kan det också ingå att bysten är stor i förhållande till midjan, men höfterna är fortfarande den avgörande delen av ekvationen. Så kallad timglasfigur, helt enkelt.

2) Eller så är det helt enkelt ett mer finkänsligt sätt att påpeka att någon är ”större”. Än vad är osäkert, men helt enkelt någon som har mer kött på benen. Än… vissa andra.

Med tanke på att alla medier som skrivit om Daisy Lowe anser att det är helt fantastiskt att hon är så kurvig, att det är ett helt nytt och betydligt mer hälsosamt ideal, skulle jag gissa på att det inte har med hennes höftbens struktur att göra. Hennes faktiska mått talar inte heller för det – hon har mindre höfter än många andra modeller men större midja, och är alltså inte särskilt kurvig enligt alternativ 1.

Man tycker helt enkelt att hon inte är särskilt smal. Och ”kurvig” får fungera som det snyggaste sättet att uttrycka det på.

Om jag har fel förstår jag faktiskt ingenting. Varför skulle det vara så oerhört positivt att en modell var mager men hade ett brett höftbensparti? (Ja, förutom att jag själv tycker att det är estetiskt vackrare med bredare höfter än med smalare.)

Det händer att jag själv kallar mig kurvig. Enligt alternativ 1, då. Och det är ett känsligt ord – många tar illa upp (tolkar mitt påstående som enligt alternativ 2). De anser att det skickar ut helt fel signaler när jag kallar mig själv kurvig, trots att jag har väldigt smal midja och förhållandevis breda höfter (som alltså inte skulle kunna bantas bort, vi snackar ju skelettben).
Jag förstår dem. Inte för att de har rätt, men för att ordet alltför ofta används som en synonym till ”lite mullig” och därför är laddat.

Och så var det med den saken.

25, på det trettonde.

I den här sängen sover jag och min syster. Hon sparkas och hostar mycket. I övrigt är hon ljuvlig.

Här är vår uteplats.

Där kan man sitta och hänga.

Och här är poolen.

Där kan man snurra.

Runt runt, fort fort.

Jag är framme på Barbados.
Och det är f-ing fabulous.

Jag och min syster delar en dubbelsäng i ett fantastiskt hus, syrsorna spelar så högt att det nästan gör ont i öronen, det är 27 grader varmt.

Jag kan inte riktigt tro att jag ska få stanna här i flera veckor. Det känns inte rimligt.

Men det känns som att det här kan bli en riktigt, riktigt god jul.

Nu åker jag till Barbados.

Vi hörs så snart jag får tag på ett WiFi.

(Med Sandra, Sigrid och Hanna på förra årets gala. Som ni kan se fler bilder ifrån här.)

Men åååh. Hanna Fridén har lagt upp ett inlägg där hon skryter om att hon minsann fått inbjudning till ELLE-galan.
Sjukt osympatiskt. Eftersom det innebär att jag inte är bjuden.
Åååh! Jag vet att det inte finns någon uppenbar anledning till att bjuda in mig. (Förutom att jag ju faktiskt är utnämnd till ”it-girl” i just ELLE. Och it-girls går väl på galor? Är inte det, typ, själva yrkesbeskrivningen?)
Men det finns ju en så snuskigt fin klänning som jag får ha på mig om jag går dit. Damn.

Hanna, det är lugnt! Jag kan gå dit på din biljett. Så slipper du klädnojan.
Okej? Bra. Vi säger så.

Joråsatteh, såhär ser jag ut idag. Skjortan är ny och från Lindex. Och brallorna gamla och från Gina Tricot i Norrköping. De var nedsatta till 49 kronor, vill jag minnas. Skjortan däremot, den var dyr. Okej, med Lindex-mått mätt. 299 lurifaxar gick den på.
Jag som bara skulle slinka in och köpa sextio miljoner – eller nio – par trosor (nej, jag hann inte tvätta idag och imorgon bär det iväg).

Nu kom jag nyss hem efter en snabbdejt med allra finaste Erika. Hon fick agera konsult – det vill säga, jag tvingade henne att hjälpa mig med krönikan som ska in imorgon. Och hon gjorde det med bravur. Vilken tur att man har så djävulskt begåvade vänner.

Ba – nu jevvlar ska her skrivass!!!

Den översta bilden föreställer Oscar.
Han är en av de bästa.
Och anledningen till att jag besökte Paris i helgen.

Han är inte bara intelligent, vacker, charmerande, rolig och briljant – han är ett geni också.
Jag hade ingen aning om att man kunde koka vin och apelsiner och trolla fram alldeles fantastiskt god glögg.
Sådant kan bara genier.

Ni som blir upprörda över att jag raderat inlägg ur bloggen: lev med det.
Vissa av er är helt enkelt för aggressiva och obehagliga för att jag ska kunna ha med er att göra.
Vill ni diskutera min inkompetens kan ni göra det över en fika istället.

Så, nu går vi vidare med våra liv.
Jag i alla fall.
Ni får göra vad helst ni önskar, men håll er borta från min blogg.

(Alla bilder är från The Sartorialist.)