Idag lämnar jag inte lägenheten.
För mycket ska skrivas.
Såhär ser jag ut.
Nyklippt och fin. Osminkad som sig bör.

(Tröjan är världens skönaste herrkofta från Junk de Luxe. Jeansen är Dr Denim.)

Jag äter knäck och försöker skriva.
Skrivandet går inte alls.
Knäckätandet, däremot. Det går skitbra.

Såhär såg jag ut i fredags efter fotograferingen av en jubileumsbild till Sofis mode.
Jag ombads styla mig själv utefter kriteriet ”svart klänning”.
Det blev någon form av Snövithistoria.

Vi tog bylinebilder också. Varenda kameraklick resulterade i en katastrof. En stund senare satt jag framför datorn som en Snövit med en fjortonårings smärtsamma självkritik.
”Jag är så jävla ful på alla. Välj du. Jag orkar inte. Orkar inte bry mig.”

Ungefär så känns varje vaken sekund just nu. Därför sover jag istället.
I natt: tolv timmars oavbruten sömn.
Kanske har det att göra med att jag just nu borde jobba med fem gånger högre tempo än vanligt. Att det känns övermäktigt. Att jag stänger av.
Kanske med de vänner jag tvingas göra besvikna med nej efter nej.
Kanske med rädslan att misslyckas, den som i dessa dagar är mer påtaglig än på väldigt länge.

Jag vet inte. Jag kan inte koncentrera mig. På någonting.

”Köpte ett par sjukt tighta gråa Acnejeans i dag. Snart är jag nere i 25or. Det är skiteffektivt att jobba hårt. Man försvinner helt.
Efter ett tag.”

Okej, vilken bloggare tror ni att det är som kommit på detta enormt intelligenta sätt att nå varje flickas stora dröm, nämligen att bli så smal att hon försvinner helt?

Åååh.
Det här, det är vad jag kallar sann romantik.

Idag har jag rökt cigarr för första gången.
Nu gör min hals ont. Och min tunga också.

Ja, det handlade om att göra allt för konsten, förstås.
”Konsten” var i detta fall en bild till Café, fotad av min alldeles fantastiskt duktiga vän Andreas Öhlund.
Resultatet? En av de snyggaste bilderna föreställande mig jag någonsin sett.
Jag hojtar till när tidningen kommer ut.

Det var väldigt, väldigt skönt att fotograferingen gick så bra, med tanke på att jag var värdelös igår när jag plåtades för Aftonbladet. Stel, ful och dödstrött; dessutom med en frisyr som såg okej ut senast för en månad sedan. Det första hårstylist-Sofia gjorde när jag kom till studion i morse var att klippa av det.
Nu känner jag mig fin igen. Och ska äta sushi framför The Hills. Som visserligen är förfärligt (förlåt, Fanny!), men fortfarande minst dåligt av allt som är på tv just nu.

Nu, kära vänner, ska jag till Aftonbladet och fotograferas.

Lova att ni gör något vettigt av fredagen.

Ja, men vem behöver egentligen telefon eller bredband?

Två inkassokrav men ingen räkning. Jag vill verkligen hemskt, hemskt gärna ha en betalningsanmärkning för en räkning jag aldrig sett röken av.
Nej, det vill jag inte, det är ironi åkejj grabbar och brudar?!

FAN.
Jag tycker inte om er, Inkasso.
Vet ni vad?
Ni får inte komma på mitt kalaaas.

Vasägerninurå???

(Jo, jag kan surfa ändå. Om än väldigt långsamt. Eftersom jag betalar tvåhundra spänn i månaden till 3 via autogiro för ett mobilt bredband jag inte använt på över fyra månader. Jag visste väl att det skulle komma väl till pass en dag. Till exempel genom att göra det möjligt för mig att betala bredbandsräkningen och slippa betalningsanmärkning.)

Jag kom nyss hem till min lägenhet på Kungsholmen för första gången på 35 dagar.
Flygresan från Berlin gick snabbt och smärtfritt med Fanny i sätet bredvid.

Om jag skulle råka börja tjäna enorma mängder pengar någon gång skulle jag omedelbart anställa en trevlig person som ständig Medresenär. Någon att prata med, någon som håller flygfobin och ångesten borta.

Värre var det med flygbussen från Skavsta, då blev jag åksjuk och spydde trettio sekunder efter att jag skrivit klart min krönika.

I alla fall.
Nu är jag i lägenheten jag förväntas kalla ”hemma”.
Jag öppnade precis posten.
Det var inte särskilt roligt.

Salong K har någon form av anonym krönikör på sin sajt.
Hon kallas Jane Drake.
Här kan vi snacka om en tjej med ena fingret rätt på sin samtids puls och det andra riktat i en obscen gest mot hela jävla systemet.

Till skillnad från de människor Kristofer skriver om, som sätter värde i att vara den som först dissar en hype, är Jane Drake mån om att vara den som sist gör det.

I sin senaste krönika ”går hon hårt åt” Blondinbella, Kenza och Ebba von Sydow. Hon förstår sig inte på sådant där modebloggtrams.

”Det känns så fantastiskt meningslöst att få veta vad ditten och datten har valt att ha på sig för skor idag och vilken väska som matchar till vilken poncho.

Varför vill någon annan än den personen som klätt på sig dagens outfit ha denna information? Är det för att slippa skämmas om man skulle stöta på varandra på stan och se likadana ut? Eller tvärtom? Vill man se exakt likadan ut som någon annan som vissa tvillingpar som envist vägrar vara unika individer utan gör allt för att man ska se de som en och samma person och som sedan blir stötta när man inte ser skillnad på dem?”

Nästa vecka hos Salong K:s anonyma krönikör: ”Shit, det är helt sjukt, när man betalar med sånt där kort känns det liksom inte som att man gör av med några pengar!”

Därefter: ”Vad gjorde man egentligen innan mobiltelefonen? Stämde man träff utanför Åhléns City då eller, och vad hände om tunnelbanan var försenad?”