Naturligtvis visste jag att det var omöjligt. Ändå försökte jag.
Ja, jag försökte verkligen hitta ett sätt att lösa det.
Att få drömlägenheten att bli min.
En naiv tanke. Skrattretande, rentav.

Det gick inte. Självklart gick det inte. Det var bara att ge upp.

You can’t lose what you never had, nej, såklart.
Men jag sörjer… drömmen. Om någonting annat. Ett senare liv.
Ett liv jag inte är redo för. Inte i praktiken.

En barnslig vuxendröm som gick i kras.

Ändå känns det fint. Att jag insåg att jag är redo. Inuti.
I själen och hjärtat och magen och tårna.
(Eller var det nu kan vara som längtan bor.)

Det är värt en hel del. Massor, faktiskt.
Kanske lika mycket som en lägenhet vackrare än alla andra.

Nu ska jag sova bort min huvudvärk.
Drömma nya drömmar.