Jag kom just på mig själv med en obehaglig sak.
Alldeles för ofta struntar jag i att lägga upp videor i bloggen för att de… inte, passar… åååh, vad svårt… den bild jag vill att folk ska ha av min musiksmak.
Det är ju fullständigt bisarrt.

Jag misstänker att det hänger kvar från den tid då jag var totalt insnöad på twee, britpop och electronica, och hela min identitet byggdes kring vilka låtar jag lyssnade på. Det var en väldigt absurd period, som jag efter ett par år sa tack och adjö till. Och började lyssna på precis vad jag ville.
Framför allt hatade jag det faktum att jag förväntades förakta alla som inte lyssnade på samma typ av musik som jag, och att jag som recensent skulle påstå att min åsikt var mer kvalificerad eller sann än någon annans.

Nej, jag har inte tappat mitt musikintresse. Inte alls. Men idag lyssnar jag på vad som än faller mig in, och jag skulle aldrig drömma om att se ner på någon som inte delar min smak.

I alla fall. Det här är Silverchairs ”Miss you love”. Jag lyssnade väldigt mycket på den för snart tio år sedan. Då köpte jag skivan ”Neon Ballroom” och grinade till alla låtar (fast allra mest den här) och tyckte att sångaren Daniel Johns var den överlägset vackraste och mest begåvade människan i hela jävla världen.

Det var egentligen mest det jag ville säga.