Jo, just det. Förra veckans krönika ligger uppe på webben nu.
Det är en sådan krönika som gjorde ont att skriva. Och lite ont att läsa, nu när jag gör det igen.
En sådan man kan håna, om man så vill.
Men som man också kan välja att ta på allvar. Om man hellre vill det. Det hoppas jag att ni vill, ja, hellre.

Den handlar om syskonkärlek. Och om svaghet och rädsla och bekräftelsebehov. Och om annat sådant som jag tycker är viktigt att skriva och prata om. Eftersom det är alldeles för vanligt för att tigas ihjäl.

Läs gärna, här.