19.14

Jag och jetlagen, det är vi nu.

Vi umgås, inte för att vi tycker om varandra, utan för att vi har så mycket gemensamt.
Tiden, det är den vi har, eller snarare en brist på uppfattning om den – ingen av oss har någon aning om ifall det är natt eller dag.
På andra sidan fönsterglaset är det svart och stilla och klockan kan lika gärna vara fyra på morgonen som någon helt annan tid.
Mörkertimmarna är många och jag har tappat räkningen.
Jag tror att jag varit vaken i dygn men klockan påstår att det är fyra timmar, ja, vi snackar fyra timmar, jag vaknade strax efter tre på eftermiddagen, och det är faktiskt inte möjligt. Inte det minsta. Så jag litar inte på någon.

Jag tog mig ut i alla fall, någon gång under de femtio eller fyra timmar jag varit vaken. Handlade, bunkrade upp allt det jag insett att jag kommer att behöva om jag ska slippa lämna lägenheten i onödan.

Packade upp allt från påsar till skafferi och kyl, gräddade pannkakor, åt dem med hallonsylt och drack en halvliter mjölk framför Gossip Girl. Senaste avsnittet. Nu måste jag vänta lika länge som alla andra för att få veta hur det går för Chuck och Blair och Serena och Dan och Rufus och Lily och Nate och Jenny och Vanessa och Eric och –

Det är orättvist. Att jag ska behöva vänta lika länge som alla andra. Alla andra lever inte i min tid, de lever i sin egen ojetlagade värld där morgon och morgon och natt är natt och där alla vet skillnaden.

Jag har börjat skriva nu, förresten. På riktigt.
Tänk om det blir något av det?
Tänk om inte?