Mitt badvatten var rosa och doftade grapefrukt och granatäpple.
Det hade ett namn också.
Magic Spell.

Naturligtvis hade jag värmeljus tända i badrummet och lyssnade på Elliot Smith. Och Damien Rice. Och Khonnor, Ryan Adams, U2, Antony and the Johnsons och Regina Spektor. Och så lite guilty pleasure också, som KC & Jojo’s ”All my life”.

Där låg jag och vickade på tårna och följde vattenångan med blicken när den steg mot taket i värmeljusens flackande sken och väntade på fingertopparnas russinförvandling.
Och tog hand om mig själv.
Inser att det låter som en onanireferens. Det hade det kunnat vara. Men det är det inte.
Jag bara unnade mig lite lyx, sådär. Som man ska.

Det finns något fint med sådant. Sådant som man gör för att man ska. För att det hör till.
När man är antingen sjuk eller väldigt ledsen ska man krypa ner i soffan under en filt, dricka varm choklad eller te och titta på mysiga filmer, typ Garden State, You’ve Got Mail, Dirty Dancing eller möjligen hela första säsongen av Gilmore Girls.
Om det är en vacker höstdag ska man snöra på sig kängorna, linda in sig i den längsta stickade halsduk man hittar och gå en långpromenad med Françoise Hardy i hörlurarna och få rosor på kinderna och solsken i blick.

Och när man är alldeles ensam i hela världen fast på ett bra sätt, då ska man ta sig ett rosa bad som doftar grapefrukt och granatäpple. Göra slut på en hel tub peelingkräm medan ett dussin värmeljus från IKEA brinner ut och slocknar och Anna Ternheim sjunger om att dö ung.

Det finns en trygghet i det. I att göra det man ska.
Något att hålla fast vid.