15.45

Jag har texter att skriva men kommer mig just nu inte för.
Det är så förkrossande lugnt här, så tyst, alla ljud befinner sig så tydligt Utanför de väggar som avskärmar mig och min lägenhet från resten av staden.

Internet är dött.
Naturligtvis är det dött.
Jag har två talanger större än alla andra, ibland tänker jag att de gör mig till mutant, kanske är de mindre av talanger och mer av egenskaper, kanske förbannelser:
När jag anländer dör tekniken.
När jag anländer kommer regnet.

Jag förstör alla solsemestrar och får det kaxigaste kretskort att lämna in sin avskedsansökan.

Åh, det är så tyst här. Tomt. Ingen mat i kylen och inga nya meddelanden i mobilen. Vi är ensamma i soffan, jag och Bodil Malmsten och min kopp te.

Jag tänker: jag borde köpa nya koppar. De här är ju förjävla tråkiga. Vita och formade utan all finess. Om de påstår att man äter med ögonen dricker man med största säkerhet te med ögonen också.

Skriver ner i mitt nya block, det som inte är större än en handflata:
köp koppar.
köp nytt te, något med chans att smaka lika gott som det luktar.

Solen börjar gå ner. Smeker bara hustaken nu.
Jag borde skynda mig ut. Koppar kan jag nog inte köpa, kanske inte heller te. Men en hamburgare eller så. Lite mjölk. Fan, jag åt hamburgare i natt. Kan man äta hamburgare varje dag? Supersize me! Kanske kommer jag på något annat.

Det känns bara så fel att skynda. Jag och Bodil har det bra här. Att byta om från mjukisbyxor till jeans känns oöverstigligt.

Jag kommer mig helt enkelt inte för.
Det är så förkrossande lugnt här.
Så tyst.

På Sofismode.se kan man läsa om hur man ska sminka sig för att bli bra på bild. Det stämmer säkert, jag har ingen koll på smink överhuvudtaget. Men min erfarenhet är att det här med att bli snygg på foto har rätt lite med smink att göra.

Det betyder självklart inte att make up-artisternas jobb är oviktigt. Men en person som blir bra på bild blir det även osminkad, och någon som är obekväm eller ovan vid att fotograferas räddas knappast av en professionellt lagd make up.

Här får ni, superduperjätteexklusivt, mitt allra bästa tips för att bli bra på bild. (Fler kommer.)

”Lägg aaaav, tror du jag vill fotad i den här frillan eller?”
Jo, för det är verkligen frisyren som är det största problemet med den här bilden.

Sluta tjata!

”Alltså – klick – jag blir verkligen – klick – inte bra – klick – på bild! Får jag se? Men åååh, jag säger ju det! Kolla, jag ser ut som en idiot!”
Ja. Det gör du förmodligen.
Det är du inte ensam om.
Pausa bilden i vilken Angelina Jolie-film som helst, mitt i en dialog. Ingen klarar att se grym ut på stillbilder medan man pratar. Öppen mun i färd med att klaga är i 99 fall av 100 lika med en dålig bild. Det första steget till att närma sig ett snyggt foto är helt enkelt att hålla tyst. Sen kan du klaga hur mycket du vill. Men du kommer garanterat att ha mindre anledning att göra det.

Samma sak gäller naturligtvis om ni sitter ett gäng i en soffa och snackar, och någon tar upp en kamera för att föreviga er. Vill du vara den enda av er som känner sig nöjd när ni trycker på ”X has tagged you in a photo” – stäng munnen. Punkt. Du behöver inte posera eller göra dig till. Du behöver bara hålla tyst.

Söndag. Fika och jobba, samtidigt.

Vinterns vackraste dag och jag tänkte hinna promenera innan det blir mörkt.
Sen vill jag krypa ner under täcket och se senaste Gossip Girl-avsnittet och dricka jordgubbste. Läsa lite Harry Potter.
Så borde alla söndagar se ut.

Käraste ni.
Jag har inte en sekund över just nu, det är så mycket som måste fixas efter resan att jag knappt klarar av att vänta på att datorn ska startas utan att börja hyperventilera.
Det är extremt övergående, jag lovar. Väldigt, väldigt snart ska jag svara på era kommentarer, som är så otroligt fina att jag blir pinsamt gråtmild bara av att tänka på dem.

Sov gott, fina ni. I morgon är jag ute och jobbar, så hittar jag inget WiFi åt datorn så passar jag på att önska er en fantastisk lördag också.
Ni är finast.

Jo, just det. Förra veckans krönika ligger uppe på webben nu.
Det är en sådan krönika som gjorde ont att skriva. Och lite ont att läsa, nu när jag gör det igen.
En sådan man kan håna, om man så vill.
Men som man också kan välja att ta på allvar. Om man hellre vill det. Det hoppas jag att ni vill, ja, hellre.

Den handlar om syskonkärlek. Och om svaghet och rädsla och bekräftelsebehov. Och om annat sådant som jag tycker är viktigt att skriva och prata om. Eftersom det är alldeles för vanligt för att tigas ihjäl.

Läs gärna, här.

Jag vet att jag skrev att jag skulle bli glad. Om ni tog er tid att skriva om er själva, vilka ni är, vad ni tycker om, längtar efter och drömmer om.

Jag hade fel.
Jag blev så jävla mycket mer än glad.

Ni är så fantastiska att jag saknar ord.

Kanske skulle orden finnas där om jag det inte var 28 timmar sedan jag senast sov. Jag vet inte. Men just nu saknar jag dem.

Det enda jag vet är att det är en ära att få ta del av era liv.

Svarar så snart jag piggnat till lite – just nu gungar min lägenhet som vore jag ombord en segelbåt i storm. Inte för att jag varit det, men lite fantasi har man väl ändå.

Jo, en sak till vet jag.
Min blogg må inte ha flest antal läsare, men utan minsta tvekan de finaste.
(Och det är inte fjäsk, det är kärlek.)

Det är dags att åka iväg till flygplatsen.
Internet får jag inte tag i igen förrän sent på torsdag kväll, så… jag tänkte be er om en grej.
Jag ser ju på er som mina vänner.
Men jag har ingen aning om vilka ni är.
Därför skulle jag hemskt gärna vilja att ni berättar det. Skriver en rad eller tre eller tio om vad ni gör, vad ni skulle vilja göra, vad ni längtar efter och drömmer om. Vad som betyder något för er. Vad ni lyssnar på för musik, tycker om för filmer, var ni skulle vilja bo.
Ja, ni vet. Vad som helst som ni vill berätta som ger en liten skärva av hela bilden som är ni.

Jag hoppas att ni tar er tid. För jag skulle bli glad.
(Om ni länkar till era bloggar så går jag naturligtvis in där också när jag kommer hem.)

Nu ska jag försöka att inte dö i en flygkrasch.

Vi hörs om lite mer än ett dygn, fina ni.

Foto: moi.

Just nu rullar hon runt bland mjuka kuddar bredvid mig i sängen.
(Vi vill kolla på ett avsnitt av My So-Called Life. Men orkar inte.)
Tidigare idag hängde hon i en taggbuske och såg ut såhär.

Det är vår sista natt tillsammans i samma säng.

Sov så gott, lillasyster.

Idag fick jag en väska i försenad julklapp.
Den är stor och från Guess och ser ut som ett väldigt vackert lapptäcke, tycker jag.

Tack!

I övrigt… så har jag ätit en galet god buffé till lunch. Sitter och läser lite bloggar, har nästan helt glömt bort att göra det under semestern. Nu tar jag igen det. Läser bland annat om den helt snurriga bloggbeefen mellan Hanna Fridén, Lisa Magnusson och nu också stackars Cissi Wallin. Förundras.

Kollar alla fantastiska bilder från Paris hos allra finaste Niotillfem-Sandra. Kikar runt hos sockersöta Alice. Uppdaterar mig på UnderbaraClaras ljuvliga liv.