Klockan är fyra på morgonen, lördagen har blivit söndag, jag är vaken och nykter.

Natten har jag ägnat åt att debutera som Rockband-trummis.
(I vanliga fall nöjer jag mig med att massakrera gitarren.)
Det kan vara det roligaste jag någonsin gjort.
Stackars P höll på att inte bli av med mig, och innan dörren stängdes hann jag haspla ur mig ”men om du ska jobba imorgon kanske jag kan få vara i din lägenhet och repa?”.
(Ja, vi trummisar övar inte, vi tränar inte, vi repar. Tror jag i alla fall. Jag är fortfarande ny i gemet.)
Konstigt nog skrattade han mest. Typiskt karlar att inte ta kvinnlig målmedvetenhet och ambition på allvar. Höhö.

Fan. Det är verkligen irriterande att alla, inklusive jag själv, anser att det är drygt och osympatiskt att skryta. Annars hade jag gärna skrutit mig hes om hur fantastiskt grym jag var på Rockband-trummor. Oväntat grym, kanske man ska säga, med tanke på att jag i hela mitt liv lidit brist på både koordination och taktkänsla.

I taxin hem klagade jag högljutt. Över att varje gång det visar sig att jag har en oväntad fallenhet för något så är det den sortens talang som möjligen skulle kunna fungera som partytrick. Inte en sådan man kan tjäna en massa cash på. Förstår inte mina dolda talanger att jag har en hyra att betala?