En jävla bergochdalbana.
Så har jag, vid upprepade tillfällen, beskrivit mitt liv i bloggen.
Ja, jag inser att det knappast är något som är unikt för just mig – men är det inte absurt hur snabbt allt skiftar?

De senaste fyra dagarna:
I fredags – Jag fick jobb! Lycka, nej, eufori.
I lördags – Ett annat jobb raserades. Panik. All ledig tid går åt till att lösa problemet.
Igår – Jag kom på en idé som kommer att göra mitt liv så sanslöst mycket mer intressant! Lycka, nej, eufori igen.
Imorse – Intervjun i Köln ställdes in, all planering ställdes på ända, nu går hela dagen åt till att försöka hitta en lösning. Samtidigt som jag försöker lösa problemet från i lördags.

Äh. Meningslöst inlägg. Jag är bara frustrerad.