Jag sitter på ett kyligt café med en kopp kallnad cappucino och gråter till detta. Rörd.

Och sedan ännu lite till när jag läser den här.
En annan gråt.
Den krönikan är bland det absolut bästa jag läst.
Helt sanslös.
Lena Sundström, jag har älskat dig sedan första gången jag läste dig.
Men nu är det mer än så.
Jag är betagen. Förkrossad. Och mitt hjärta blöder.