Varje gång jag frågar er om råd och läser era svar slås jag av hur otroligt kloka och intelligenta ni är.
Varma, omtänksamma och visa.
Ibland känner jag att jag skulle vilja rådfråga er om allt, jämt. Men sen inser jag att ni förmodligen skulle tröttna på mig rätt snart. Och att det kan vara bra att tvingas fatta egna beslut, även om de då och då blir en smula ogenomtänkta.

Lite vardagslyx: Plötsligt och från ingenstans dök ett starkt trådlöst nätverk upp i min dator, i min lägenhet där jag aldrig någonsin haft internet. Att slippa ta mig iväg till ett internetcafé för att kunna göra research inför morgondagens intervju och skicka iväg några texter var verkligen den bästa present jag hade kunnat önska mig.

Jo, just det – en del av er undrade vad de cafébiträden jag uppmanade att, eh, dra dit pepparn växer hade gjort för att förtjäna så hårda ord.
Och okej, det var kanske inte helt befogat – eller snarare, jag var rätt förbannad på väldigt mycket annat och lät kanske, möjligtvis en del av de aggressionerna gå ut över fel personer.
Men om man sitter på ett helt tomt café (där man dessutom varit stammis i ett halvår) som har gratis trådlöst nätverk, har suttit där en timme och under den tiden druckit te och varm choklad och ätit macka, då ska man fan inte bli utkastad för att man tackar nej när de undrar om man vill ha något mer.
”Då får ni gå, det här är inget internetcafé”.
(Som en annan före detta stamgäst – som råkat ut för samma sak av samma dam – uttryckte det: ”Hon verkar ha missat att de driver ett café och har internet.”)
Vi försökte protestera, visade på allt vi precis ätit och att ingen annan gäst befann sig i lokalen, men det gick inte hem.
Och då tyckte jag, som satt och skulle lämna in en text som borde varit inlämnad 17 minuter tidigare, att det var på sin plats med ett ”FUCK YOU”.
Otrevligt, omoget, barnsligt och fult.
Absolut.
Men jag har aldrig påstått att jag alltid är trevlig eller mogen.

Jag misstänker dock att om jag rådfrågat er hade ni fått mig på bättre tankar. Då kanske jag hade gett henne ett leende och nöjt mig med att säga ”hej då, vi ses aldrig igen, din snåla satmara”.
Förlåt, ”din snåla människa”, då.
Det var ju mogna vi skulle vara.