Inte konstigt att Linda Skugge inte tycker att tonåringar som mår dåligt ska öppna käften och berätta hur de mår.
Eller att jag, patetiskt bortskämd som jag ju är, ska få skriva något annat än att allt är frid och fröjd och lattjo lajban.

Varken jag eller de flesta tonårsflickor har ju barn.

Och det är tydligen där skon klämmer.
Om man är trebarnsmamma, karln har stuckit och man sover på en madrass på golvet samtidigt som man driver några egna företag och helst har ett par jobb till ovanpå, då får man möjligen erkänna att livet kanske inte alltid är så lätt.
Att man gråter sig till sömns, att man oroar sig för om man ska klara av att vakna och gå upp ännu en morgon till ett liv man inte riktigt orkar leva.
(Vad kvinnor som inte kan få barn, eller inte har någon i sitt liv att skaffa barn med, ska göra för att tillåtas att berätta om sin ångest är oklart.)

Eller… får ens ensamstående trebarnsmammor klaga?
Kanske ska även de hålla käften. Jag vet inte, jag förstår inte riktigt.
Å andra sidan var det länge sedan jag förstod mig på Linda Skugge.

Nu är hon i alla fall irriterad på Ebba von Sydow. Eftersom Ebba har mage att påstå att hon känner sig stressad, ångestfylld och pressad.

Lösningen är tydligen att skaffa barn. Då kan man få känna på vad stress är. Samtidigt får man helt andra prioriteringar, man slutar bry sig om trams som att inte räcka till som vän, partner, yrkesmänniska. Istället oroar man sig för att inte räcka till som mamma. Riktig, äkta oro som förtjänar att tas på allvar. Kanske. Som sagt, det är svårt att säga.

Det är skrämmande. Att man kan vara en vuxen människa och inte ha någon som helst förståelse för att alla människor är olika. Har olika livssituationer, olika viljor, olika drömmar, olika möjligheter.

Enligt hennes egen ståndpunkt, borde inte Linda ta med sina tre barn och åka till något riktigt fattigt afrikanskt land och bosätta sig i en lerhydda? Utan mat, vatten och mediciner kanske hon får känna på hur ångest faktiskt känns.

Eller så kanske vi ska släppa hela ”håll-käften-det-finns-alltid-någon-som-har-det-värre”-tramset.
Respektera att vi alla är olika.
Vi behöver inte hjälpa varandra om vi inte har lust, tid, ork, möjlighet.
Men att håna någon för att hon öppnar sig, berättar om känslan av otillräcklighet – som hundratusentals andra med största sannolikhet känner igen sig i – är bara ovärdigt.