Fantastiska saker just nu:

1. Alla de planer som just nu håller på att gå i lås. Om det här går vägen kan de kommande åren komma att bli så vansinnigt mycket mer tillfredsställande än jag hade kunnat föreställa mig.

2. Att världens finaste Sanna kommer och hälsar på mig imorgon kväll. Vi ska promenera, kolla på film, fika i timmar och försöka ge varandra skrivinspiration i tre hela dagar. Det är lyx.

3.

Nu jävlar händer det grejer i mitt liv.

Det är svårt att acceptera, men jag antar att det mesta som kan bli fantastiskt måste föregås av såhär mycket slit och stress.

Okej. Vickan och Danne ska gifta sig.

Är ni exalterade? Tycker ni att det känns spännande, kittlande, upphetsande?

Jag skulle gärna tycka att det är spännande. Det vore fint med lite spänning en grådisig städdag som denna.

Men det enda jag tycker är intressant är:
Om Vickan och Danne skaffar barn, blir ungens blod lila då?

(Framför katedralen i Köln.)

Ikväll fick jag, äntligen, min efterlängtade dinner-and-a-movie-dejt.
Pakistanskt käk, två öl och så Milk i obekväma biostolar.
Jag har väldigt lätt att överdriva mina känslor när jag just sett en film, så jag ska försöka att inte skriva att Milk var en av de bästa filmer jag någonsin sett. Men… den var fantastisk.
”En svag fyra… nej, en vanlig fyra”, sa min dejt när vi lämnade biografen.
”Sex plus”, sa jag. För så kändes det.

Och just det, jag såg ut som på bilderna här ovanför.

Min vän David Pagmar kallar sig Montt Mardié när han gör musik.
Och han kan verkligen det här med att översätta låtar och göra dem till sina egna.
Han tar något vackert och förtrollar det till något ännu vackrare.

Titta. Lyssna.

What else can we do now?

Två gamla…

…och så två nya.

Jag skulle aldrig ramla mer
men det här är inte ens att ramla
gravitationen har glömt mig
och jag kommer aldrig mer att landa

Inte konstigt att Linda Skugge inte tycker att tonåringar som mår dåligt ska öppna käften och berätta hur de mår.
Eller att jag, patetiskt bortskämd som jag ju är, ska få skriva något annat än att allt är frid och fröjd och lattjo lajban.

Varken jag eller de flesta tonårsflickor har ju barn.

Och det är tydligen där skon klämmer.
Om man är trebarnsmamma, karln har stuckit och man sover på en madrass på golvet samtidigt som man driver några egna företag och helst har ett par jobb till ovanpå, då får man möjligen erkänna att livet kanske inte alltid är så lätt.
Att man gråter sig till sömns, att man oroar sig för om man ska klara av att vakna och gå upp ännu en morgon till ett liv man inte riktigt orkar leva.
(Vad kvinnor som inte kan få barn, eller inte har någon i sitt liv att skaffa barn med, ska göra för att tillåtas att berätta om sin ångest är oklart.)

Eller… får ens ensamstående trebarnsmammor klaga?
Kanske ska även de hålla käften. Jag vet inte, jag förstår inte riktigt.
Å andra sidan var det länge sedan jag förstod mig på Linda Skugge.

Nu är hon i alla fall irriterad på Ebba von Sydow. Eftersom Ebba har mage att påstå att hon känner sig stressad, ångestfylld och pressad.

Lösningen är tydligen att skaffa barn. Då kan man få känna på vad stress är. Samtidigt får man helt andra prioriteringar, man slutar bry sig om trams som att inte räcka till som vän, partner, yrkesmänniska. Istället oroar man sig för att inte räcka till som mamma. Riktig, äkta oro som förtjänar att tas på allvar. Kanske. Som sagt, det är svårt att säga.

Det är skrämmande. Att man kan vara en vuxen människa och inte ha någon som helst förståelse för att alla människor är olika. Har olika livssituationer, olika viljor, olika drömmar, olika möjligheter.

Enligt hennes egen ståndpunkt, borde inte Linda ta med sina tre barn och åka till något riktigt fattigt afrikanskt land och bosätta sig i en lerhydda? Utan mat, vatten och mediciner kanske hon får känna på hur ångest faktiskt känns.

Eller så kanske vi ska släppa hela ”håll-käften-det-finns-alltid-någon-som-har-det-värre”-tramset.
Respektera att vi alla är olika.
Vi behöver inte hjälpa varandra om vi inte har lust, tid, ork, möjlighet.
Men att håna någon för att hon öppnar sig, berättar om känslan av otillräcklighet – som hundratusentals andra med största sannolikhet känner igen sig i – är bara ovärdigt.

Waaait a minute.
Jag kunde precis klicka mig in på dagens Aftonbladetkrönika – utan att logga in på PLUS.
Misstag? En ny era?
Jag vet inte.
Men skynda er att läsa innan de ändrar sig (den är dessutom otroligt tänkvärd).

Och på tal om dagens Aftonbladetkrönika: nya Sofis mode är ute idag.
Min krönika handlar om att inte kunna finnas där för de människor man älskar. Läs den gärna.
(Inte på nätet, alltså. Utan i tidningen.)

Jag sitter på ett café och hatar mig själv för att jag blir så omåttligt förbannad på ungen som har skrikit rakt ut i tjugo minuter nu. Jaaaaa, jag förstår att det självklart är värre för pappan som är här med barnet, jag förstår att det inte är någons fel. Ändå tänker jag ”vi har faktiskt betalat för att få sitta här!” som en jävla surkärring.

Besinning. Empati. Nu.