Jag somnade halvvägs in i nattens Oscarsgala. Det var fullständigt omöjligt att hålla mig vaken, trots upprepade väckningsförsök av mitt vackra sällskap. Kanske var det lika bra – jag slapp svära när Mickey Rourke inte vann ”best actor” – men jag är otroligt glad att jag hann se Dustin Lance Black vinna en Oscar för bästa originalmanus för Milk.

Det mest hjärtskärande tacktal jag någonsin sett.
Utan minsta tvekan.
Om jag kommer att gilla filmen eller inte spelar mindre roll. Rätt manus vann. Dustin Lance Black förtjänade att vinna.

Om ni missade galan: kolla på youtubeklippet här ovanför.
Bara gör det.

Det här förbryllar mig.

Jag förstår. Absolut. Man kan förneka, man kan ha normal mens, man kan göra ett graviditetstest som visar negativt.

Men! Tar inte bebisar PLATS i magen?!
Är det bara något jag inbillat mig? Kan det i själva verket finnas massor av höggravida kvinnor som inte har en stor, rund mage där bebisen gömmer sig?

Jag är verkligen uppriktigt nyfiken på var Sophias bebisar hållit hus under graviditeten.

Några idéer?

Efter en sorglig och rörande kommentar angående min skaffa barn-krönika gick jag och min kära i snögloppet och pratade om precis det här.

Hittade texten när jag satt på ett internetcafé och drack Fanta och tänkte ja, ja, ja. Precis så.

Att jag inte är ett dugg bakis hindrar mig inte från att njuta av en ganska fantastisk bakissöndag.
Lååång brunch med pannkakor, kycklingvingar, omelett och annat fint, diskussioner om viktigt och oviktigt i timmar, internetcaféhäng i raggsockor.

Ikväll ska jag städa och äta ostburgare. Kanske kolla på film. Säkerligen somna i soffan.

Men först lyssnar vi på en härlig låt, okej?

Det var tänkt att min lördagskväll skulle bjuda på en härligt traditionell dinner-and-a-movie-date.
En sådan där man klär upp sig, dricker halvdyrt rödvin och håller hand i biomörkret.
Men middagen – entrecôte och pommes – drog ut på tiden, så vi skippade filmen och satte oss på en skönt sunkig amerikansk bar istället.
Drack några öl, pratade om livet som det varit och som vi hoppas att det kan bli.

Vill du komma och lägga dig?
Ja, jag vill.

Jag erkänner:

Jag sitter vid min dator och är lyckligare än ungen som fick en bilbana på julafton över att fantastiska Lena Sundström svarar på mina beundrarbrev.

Yoanna House.
Vinnare av America’s Next Top Models andra säsong.

Då:
En handfull Natalie Imbruglia, sötat med lite Audrey Tautou.

Nu:
Några nävar Lindsay Lohan, två deciliter kickersbrud, kryddad med total oigenkännlighet.

Okej, inga värderingar.
Men vafan.

Jag har all förståelse för att man vill ha en förändring, men…
Inte döma nu, Annika.

För er som vill läsa.

Jag blev nyss kallad ”lögnare” i en kommentar.
Eftersom jag har mage att påstå att jag tycker om er som läser – eller snarare kommenterar – bloggen.
Att jag tycker att ni är intressanta, kloka människor.

”Eftersom lögner är fel min bok så blir tonen i dessa inlägg något att förakta. Det klingar falskt att uttala sig om personer som man faktiskt inte vet något om”, skriver signaturen ”johan”.

Johan; du menar alltså att jag inte kan dra slutsatsen att de som läser och kommenterar min blogg är kloka människor? Trots att många av dem skriver varma, omtänksamma och kloka kommentarer i stort sett dagligen, länkar till sina egna bloggar där de skriver om sig själva och sina liv?

Intressant. Väldigt intressant att du, däremot, kan dra slutsatsen att jag ”ljuger”, enbart baserat på det du läser i mina inlägg.
Vad vet du om det, Johan? Vad vet du om mig, vad vet du om mina läsare, eller om vår kontakt?

Jag vill passa på införa en rättelse:
Alla som läser den här bloggen är naturligtvis inte intellgenta, varma människor.
Vissa är helt enkelt raka motsatsen.

Det är tur att ni fina är så många fler.

Charlotte Roche, ladies and gentlemen.

Kanske känner ni inte till henne.
But oh, you will.