Jag älskar änder. Så är det.
Ni får skratta om ni vill, håna mig, jag bryr mig inte. De är världens finaste djur.

Den vackra pojken på bilden är min favoritand. Mest för att han är så kelig och fotogenique. Som jag. Haha.

Det här, mina kära, är en av mina absoluta älsklingsflickor i hela världen.

Tjejkompisar har aldrig varit min grej. Sanna, däremot, kommer alltid att vara min grej.

Min Sanna är från Mora men pluggar i Uppsala.
Hon pluggar till jurist. Precis som Blondinbellas pojkvän, ska tilläggas.
Hon var här och lekte för ett litet tag sedan, och om två veckor får vi flera dagar tillsammans som vi kan ägna åt kramar, promenader och teveserier.

Något att se fram emot.

När jag vaknade imorse upptäckte jag att elaka bakterier haft party i min haka under natten.

Det var också uppenbart att jag inte skulle vinna några priser för ”best haircut” under dagen.

Men jag var glad ändå.
För min huvudvärk hade börjat släppa.
Och nu ska jag laga fläskpannkaka.

Det tackar vi för.
Den här gången utan minsta antydan till sarkasm.

Jag har, som sagt, vansinnigt mycket text att skriva ikväll.
Men också en huvudvärk som vägrar ge med sig.
Vad gör man?
Det känns som att en kniv stuckits in i skallen precis under vänster öga, pressats upp under pannan och in i hjärnan.
Tabletter vill inte lindra, massage hjälper i fem minuter, så snart endorfinerna lagt sig är smärtan tillbaka med full effekt.

Har ni något flummigt new age-tips som brukar hjälpa er, snälla, dela med er. Jag börjar bli en smula desperat.
Min erfarenhet säger mig nämligen att varken artiklar eller krönikor skriver sig själva, hur mycket man än blundar och håller tummarna.

Så, det är alltså såhär en överviktig kvinnorumpa ser ut.
Tack, Expressen.se, då vet vi det.
Det går bra nu, hörrni.

Jag har väldigt, väldigt mycket jobb att göra idag.
Så jag passar på att dela med mig av en ögonblicksbild från min arbetsplats.
Här halvsitter jag och skriver. Deadline snart.

Dagens outfit: Mina nya IKEA-sängkläder, 79 kronor.

Trots min synnerligen bekväma arbetsplats och mina löjligt fria arbetstider har jag börjat att längta efter något annat. En hård kontorsstol och ett stökigt skrivbord, kaffeautomat och jobbarkompisar.
Det börjar helt enkelt att bli dags att byta frilanstillvaron mot niotillfemjobb på redaktion. Ett sådant där man faktiskt behöver klä på sig innan man sätter igång att jobba.

Jag har älskat friheten de här senaste månaderna, men nu skriker mitt liv efter struktur och ordning.
Hej vuxenpoäng.

Jag sitter här. Väntar.

Bilden:
Ett år sedan. Norrköping.
Omtumlande dagar, veckor, månader.
Ett liv som blev ett annat.

Verkligheten:
Idag. Stockholm.
Jag har samma strumpbyxor på mig som på bilden. Fast som långkalsonger, under jeansen.
Min lugg är lika lång men håret kortare.
T-shirten med rosetter på saknar jag. Om – nej, när – jag går igenom min garderob och gör mig av med allt jag inte använder hoppas jag att den dyker upp.
Kjolen spillde jag rödvin eller hallon eller något annat elakt rött på ett par månader efter att bilden togs, när jag var hemma hos Nikita och Ellinor och kollade på Eurovision-finalen.
Fläckarna gick aldrig bort.

Som om något av det här spelar någon roll.
Jag fortsätter att vänta.

Jag är väldigt glad att mina krönikor läggs upp på webben. Så att även de som missar att köpa tidningen kan läsa dem.
Tyvärr ligger webbpubliceringen några veckor efter papperstidningen, så: Ni som inte vill vänta i flera veckor med att läsa mina krönikor får hemskt gärna köpa nya Sofis mode.

Min senaste krönika handlar om Simona, om tiden då vi delade rum i Kina, om allt hon lät mig veta.

Jag tycker om den, hoppas att ni också gör det.

Jag har en teori.
Se, när en massa skit händer och allt plötsligt känns oöverstigligt… Då, eh, köper jag skor. (Okej, jag köper annat också. Klänningar. Kjolar. Tröjor. Och så vidare.)

Som de här, från H&M – jag behövde yllestrumpor, kom ut ur butiken med yllestrumpor och ett par skyhöga svarta lackpumps. Precis vad jag inte behövde.

Och. När en massa skit händer och allt plötsligt känns oöverstigligt… så blir min blogg extremt ytlig. Jag lägger gärna upp bilder på de där skorna jag inte borde köpt. Skriver väldigt ogärna om allt som händer, allt som rör så många andra än mig själv och därför inte går att lämna ut.

Så, till min teori: Betyder kanske det här att alla modebloggare befinner sig i konstant livskris? Shoppar de, liksom jag, så mycket kläder i fåfänga försök att muntra upp sig själva? Skulle de hellre skriva om sina tankar och funderingar, känslor, förhoppningar och drömmar – men känner att när allt är så upp och ner är det enda de klarar av att dela med sig av vad de käkade till lunch och vilka snygga pjucks de fick hem från Forever 21?

Förmodligen inte. Förhoppningsvis inte.
Men man vet aldrig.

I alla fall så är mina nya H&M-skor jätte, jättefina och jag kommer aldrig att ha dem på mig. Annat än framför spegeln.