Nu ska jag iväg på möte. Med ett filmbolag.
Ärligt talat har jag ingen aning om varför och vad vi ska diskutera.
S-p-ä-n-n-a-n-d-e.

Men först måste jag duscha och byta om – mina kläder känns inte särskilt fräscha efter att jag dansat till Womanizer och If U Seek Amy hela dagen.

Klockan är fyra på morgonen. Minsann.
Tiden går fort när man har roligt, som det heter.
Jag har precis skrivit klart och skickat in en krönika. Med skivan här ovanför i hörlurarna.

Alla ni Britney-haters där ute: Ni vet inte vad ni går miste om.
Jag skäms för att jag inte lyssnat på Circus tidigare. Det är skamligt att jag inte hade med den på min ”de bästa albumen 2008”-lista.

Nu ska jag sova. Men jag vill egentligen bara dansa.

Eh.
Såhär klockan två natten till tisdag var jag några sekunder ifrån att klicka hem den här klänningen.
Eftersom den är det absolut ljuvligaste jag någonsin sett.
Om jag inte får gifta mig i den kan jag lika gärna strunta i att gifta mig, tänkte jag.

Alltså bestämde jag mig för att slå till.
Jag fyllde i adresser och kreditkortsuppgifter, och skulle just klicka ”OK” – när det plötsligt slog mig.
Att jag faktiskt inte har några planer på att gifta mig.
Och att jag definitivt inte har 6600 kronor att lägga på något annat än nästa hyra.

Damn you, hyra! Och damn you och din äckligt lockande bröllopsblogg, Emma!

Jomen just det.
Jag upptäckte att en krönika lagts ut på nätet – förra veckans krönika, till och med. En söt liten bagatell.
Ni kan läsa den här.

(Nu hoppas jag bara att man inte struntar i att lägga upp alla de krönikor som varit i tidningen långt innan den, utan att de också kommer upp förr eller senare.)

Ni borde köpa veckans nummer av Sofis mode.
Det innehåller nämligen inte bara en stor guide till hur du formar din jeansrumpa som stjärnorna. Utan också en krönika om min pappa.
Väldigt Hanna Hellquist.

Den här bilden tycker jag är vacker.
Nu ska jag äta nudlar. Sen fortsätter arbetsdagen, förlåt, natten.

I dag jobbar jag i dubbel takt. Hittills går det fint.

Men jag drömde så fruktansvärt sorgligt i natt och kan inte riktigt släppa känslan.
Känner ni någonsin så?
Inte så att man tror att det är en sanndröm. Utan bara… att tanken plötsligt finns där. Att det man drömde om skulle kunna hända.
Och så stannar det kvar.

Bild lånad från Sea of Shoes.

Det händer väldigt sällan att jag tänker på mode.
Jag läser inte modetidningar, zappar alltid förbi Fashion TV i digitalboxen, går nästan aldrig i butiker, läser inga modebloggar.

Jag intalar mig att det är för att jag inte hinner, att jag har för mycket annat att tänka på. Men det är inte hela sanningen.
Jag vill helt enkelt inte bli påmind om den världen. Mode har knappast fört något gott med sig i mitt liv. Någonting i mig älskar vackra kläder på ett synnerligen ohälsosamt sätt, som gör att jag börjar fundera på om jag kanske borde ta ett sms-lån eller råna en bank eller så för att kunna köpa ett par ljuuuvliga märkesskor för fem tusen spänn. (Nej, det har aldrig hänt, men då har jag istället köpt tre par skor på Din Sko och sedan aldrig använt dem.)

Och ja, jag erkänner – allt som har med mode att göra väcker gamla, undangömda tankar om att jag inte duger. För att få ha fina kläder är det som att det krävs att man är och ser ut på ett visst sätt. Inte i verkligheten, visst, men likväl i mitt huvud.
Och jag vägrar.
Jag vägrar låta mig själv börja tänka att jag borde ha längre ben och fräschare hår och tajtare rumpa och färre finnar och-
Det får vara nog med sådan skit. Ärligt talat. Jag orkar inte, jag tänker aldrig hamna där igen.

Men. Då och då händer det att jag går förbi någon på stan eller träffar någon på en fest, någon som verkligen… tänkt till. Vars hela uppenbarelse doftar mode på det allra vackraste sättet. Och då kan jag inte låta bli att känna att jag gjort mig av med en del av mig själv som jag nu saknar.
Att kunna gå runt och känna sig som en karaktär ur en svartvit film, lyssna på Françoise Hardy och inbilla sig att världen är en lite tjusigare plats. Det finns något fint i det.

Genom Hannas blogg klickade jag mig in på bloggen Sea of Shoes. Den drivs av sextonåriga Jane Aldridge, en vanlig gymnasietjej från Texas med en sanslöst ovanlig garderob. Jane är fullständigt bedårande, som ni ser på bilden här ovanför, och ett fantastiskt exempel på det jag saknar sedan jag lämnade alla fashionförsök bakom mig och gick tillbaka till att vara en halvtrist jeans-och-t-shirt-tjej.
Jane är som tagen ur just en sådan film som är så löjligt härlig att strosa omkring och låtsas att man är en del av.
Liksom lite för fantastisk för att vara verklig.

(Det är tur att mitt liv är rätt fantastiskt, det också.
Det är dessutom mitt. Och väldigt, väldigt verkligt.)

Jag är bakis och trött och blek. Kläder och hår stinker rök.

Men… igår.
Kvällen var helt. Jävla. Magisk.

Så imorse drog jag på mig mina rökäckliga kläder och gick ner utan jacka och handlade, och det doftade vår.
Sen gick jag upp igen och gräddade pannkakor.
Det doftade pannkakor.

Det gör det fortfarande.

Yes. Jag har också haft roligare en gång i tiden.