Igår var jag ensam. Jag är lika ensam nu.
Med en enorm skillnad:
Igår gjorde ensamheten mig panikslagen.
Idag stör den mig inte. Inte det minsta.
Snarare tvärtom.

Känslan påminner mig om när jag bodde i Shanghai och sprang sönder mina knän på löpband. De första tjugo minuterna var det alltid lika tungt, blodsmak i munnen, värk i lederna, yrsel, illamående. Men sedan släppte det. Plötsligt sprang kroppen av sig själv, jag mådde fantastiskt, tänkte att jag utan problem skulle kunna springa såhär i resten av mitt liv utan att någonsin stanna.

Jag blev hög på den känslan, helt beroende. Jag sprang i timmar varje dag – först två timmar, sedan tre, i slutet sprang jag över fyra timmar om dagen i väldigt hög fart på samma löpband på Kings gym i Shanghai.

Sedan la knäna av. Naturligtvis gjorde de det. Ingen har nog någonsin haft sämre koll på hur man bör behandla sin kropp än jag.

En morgon på löpbandet vek sig mitt högerknä, det gjorde fruktansvärt helvetiskt ont och var omöjligt att stödja på. Jag fick ringa en vän som hjälpte mig hem.

”Löparknän”. Så hette det, kort och gott. Det fick jag veta när jag kom hem till Sverige och uppsökte läkare.

Jag kan fortfarande inte springa, knappt ens några steg. Om jag promenerar i rask takt får jag också räkna med att knäna börjar värka, en molande värk som blir värre och värre tills jag stannar helt, sätter mig ner och låter dem vila.

De trasiga knäna har dock ingenting med liknelsen att göra. (Sorry. I got carried away, som det heter.)

I alla fall. Idag känner jag samma euforiska känsla som jag brukade få efter tjugo minuters helvete på löpbandet. Fast över att vara ensam.

Just nu känner jag att jag skulle kunna vara ensam precis hur länge som helst. Ingen som stör, jag får äta vad jag vill när jag vill, sova när jag vill och hur länge jag vill, jobba var och när jag vill, kolla på Entourage eller How I Met Your Mother hur mycket jag vill, men det vill jag inte göra, inte nu när jag har kommit igång med skrivandet.

Ni hör ju – ”jag vill, jag vill, jag vill”. Allt handlar om vad jag vill.
Utan att jag behöver ta hänsyn till en enda människa.

Imorgon kväll får jag sällskap igen.
Det kanske är lika bra.
Jag har ingen lust att få veta vad som är den här liknelsens motsvarighet till mina trasiga knän.