Det är fredag.
Det betyder ingenting för mig.

Jag äter pannkakor med hallonsylt och brieost till middag (testa det) och längtar efter att dricka vin med henne, försöker skicka iväg ett mail men får inget nät. Vill ju att hon ska läsa vad jag skrivit idag, det känns viktigt, att veta att orden inte bara försvinner ut i ett svart hål, i ett ingenting.

Lyssnar på Tomas Andersson Wij, samma låt om och om igen.

Det är någonting som inte känns riktigt bra. Jag kan inte sätta fingret på vad.

Men egentligen spelar det ingen roll, för allt är som det är och allt är som det ska vara.

Jag tror att jag kanske längtar hem. Här känns livet inte så verkligt som det borde göra.
Och jag börjat bli trött på att leva i ett ständigt undantagstillstånd.
Hur vackert det än borde vara.