”Snyggt! Jag får lite Silvstedt-vibbar.”

Jag fick en komplimang idag.
Den typen av komplimang man inte kan låta bli att bli förolämpad av.
Som menar så väl men blir så fel.

Ni vet?

Som om man drömmer om en superseriös karriär som sångerska i något hippt indierockband och får höra att ”åh, du sjunger så himla bra, du låter nästan precis som hon Shirley Clamp!”,
om man hoppas att man faktiskt ser ut lite som Erin O’Connor och någon säger ”shit vad snygg du är, du skulle säkert få vika ut dig i Playboy. Jag får lite Silvstedt-vibbar.”

Okej, inte klockrena exempel. Men ni kanske fattar.

En sådan komplimang fick jag i alla fall idag. Om mitt skrivande.
Den fick mig att tänka till lite.
Jag försöker att tänka efter innan jag tackar ja till jobb, men jag kanske borde tänka några varv till. För i denna mediedjungel är det skrämmande ofta inte texterna som blir ihågkomna, utan sammanhangen.

Förstår ni vilken typ av komplimanger jag menar? Har ni kanske bättre exempel? Berätta.