I dag jobbar jag i dubbel takt. Hittills går det fint.

Men jag drömde så fruktansvärt sorgligt i natt och kan inte riktigt släppa känslan.
Känner ni någonsin så?
Inte så att man tror att det är en sanndröm. Utan bara… att tanken plötsligt finns där. Att det man drömde om skulle kunna hända.
Och så stannar det kvar.