”Men kollarå, jag har tagit bild, såhääär vill jag klippa mig!”

Lördag. Fika. Schlager. Rockband. Sing Star. Lådvin. Jordnötsringar. Kyssar. Fylleposerande på toaletten.

Vänner!

Vilken fin dag det här är.
Känner ni det?
Jag hoppas.

Jag har ätit en läskigt god frukost och gråtit till En film om Olle Ljungström på svt play.

Nu ska jag gå iväg och kramas och vara lycklig med en tjej jag älskar, och mina naglar är klämmigt schlagerrosa och jag orkar inte bry mig ett dugg om att folk skriver trams om mig.

Alla behöver vi något att ägna vår tid åt och idag handlar det för mig om något så banalt som kärlek.

Ny (men gammal) krönika finns ute på nätet nu.
Du kan läsa den här.

Åh. Mycket intressant.
Blondinbella skriver en debattartikel i Expressen (läs den här).

”Utan att vara medvetna om det så medverkar vi kvinnor till att underordna vår ställning i samhället, genom att vi inte hjälper varandra till framgång. Det här är ett arv från det patriarkala samhället vi tidigare levt i och så länge vi inte är medvetna om det hela så kommer det att fortsätta och kvinnor kommer vara den grupp som tjänar sämst på arbetsmarknaden.”

”Men eftersom feminismen tydligt visar att kvinnan är underordnad försöker kvinnor att ställa sig in hos männen i stället för andra kvinnor.”

Det Isabella missar är att det faktum att hon överhuvudtaget tillåts driva ett företag, skriva en debattartikel och gå och rösta på moderaterna i nästa val är feminismens förtjänst.
Att hennes önskan om att kvinnor ska hjälpa och stötta istället för att motarbeta varandra i allra högsta grad ligger i linje med det feminismen förespråkar.

Jag skulle önska att Isabella ville läsa på lite om feminismen. Med tanke på att hon redan delar så många feministiska värderingar och åsikter skulle det knappast krävas mycket för att hon skulle inse att hon genom att skriva ner feminismen just motarbetar sig själv och alla andra kvinnor.

Ett boktips, Bella:

Du skulle verkligen gilla den.
Och den feministiska rörelsen skulle må bra av en driven ung kvinna som du som förkämpe.

Välkommen, syster.

Många av er har ställt frågor om bloggen under den senaste tiden.
Om varför jag bloggar här på Aftonbladet och inte på blogg.se, varför jag har en så svår adress, hur det är tänkt att ni ska hitta hit.

Jag bytte bloggadress från beautifulones.blogg.se när jag blev krönikör i Sofis mode. Det ingick helt enkelt i dealen. För mig var det inget att fundera över.

Det här med Aftonbladets krångliga adresser förstår jag mig verkligen inte på, lika lite som ni. Nummer, liksom? Jag har ett sifferminne som ett svart hål och har fortfarande inte lärt mig min egen bloggadress (patetiskt, jag vet).

Men. Det är faktiskt rätt lätt att hitta till min blogg.
Det absolut enklaste är naturligtvis att bokmärka bloggen, men annars kan man gå in på blogg.aftonbladet.se och klicka på mig i rutan till vänster.
Eller så kan man gå in på min gamla adress och bara klicka sig vidare.

Oavsett hur ni väljer att göra är jag väldigt glad att ni fortsätter läsa.
Det vore så tråkigt utan er.

Vackert väder och långpromenad, men helvete vad ont jag har i ryggen.

Min första, obeskrivligt naiva, tanke när jag vaknade av smärtan klockan sex i morse var att jag måste ha brutit ett revben under natten.
Väldigt snart förstod jag att så inte var fallet, men faktum kvarstår: jag har så satans jävla ont (ursäkta franskan). Jag får ont när jag rör mig och kan inte dra in luft ordentligt, eftersom någonting tar emot på ryggens högra sida, nära ryggraden. Det tar liksom stopp och smärtar så förfärligt att jag blir lika chockad varje gång jag andas.

Om någon av er har koll på sådant: vad är det som har hänt med min rygg?
SItter problemet i muskler, nerver, eller i själva… skelettet?

Själv får jag total panik av att tänka på hur saker fungerar inuti kroppen. Det låter så komplicerat att jag blir övertygad om att någonting kommer att sluta fungera vilken sekund som helst och därmed döda mig. Det här innebär att jag vet ungefär lika mycket om den mänskliga anatomin som en fyraåring, typ: hungrig – jag måste äta, trött – jag måste sova, ont – ajaj, blåsa och sätta på plåster.

Häromdagen fick jag en fråga angående utvik.
Om jag ”alltid” tycker att utvik är ”fel”.

Svaret är rätt enkelt: Jag tycker att själva exploaterandet av kvinnokroppar är fel, ja. Och jag tycker att alla kvinnor som viker ut sig gör alla andra människor en otjänst.

Därmed inte sagt att jag inte förstår det, eller att det skulle vara en självklarhet att jag själv inte vill vika ut mig. Det handlar om skilda förutsättningar, skilda värderingar, skilda erfarenheter.

Jag har full respekt för att alla människor kan ta ansvar för sina egna kroppar och sina egna liv. Man behöver inte alltid göra det jag tycker är bäst för mänskligheten. Jag är mycket medveten om att mina åsikter inte behöver vara de ”rätta”.

Efter att jag svarat detta fick jag en ny kommentar av samma person.
Hon påpekade jag att själv ”nyligen var med i Café”, som i allra högsta grad ”objektifierar kvinnor”.

Ja, jag var nyligen med på i Café, på grund av en film jag snart kommer att spela en huvudroll i.
Jag har dessutom skrivit en hel del frilansartiklar för Café. Det är jag stolt över. Café är ett av de få svenska magasin jag verkligen uppskattar att läsa. Ja, jag tycker att det är synd att de inte helt vågat släppa hela det här ”avklädda brudar”-konceptet, men tidningen har genomgått en enorm förändring de senaste åren. Till det bättre.

Jag uppmuntrar verkligen den sortens förbättringar, och drog mitt strå till stacken genom att på min bild klä mig från topp till tå i herrkläder (jag är förmodligen den mest påklädda kvinnan i Cafés historia. Haha).

Förändring före bojkott.

Jag är oerhört nöjd med och stolt över bilden, som plåtades av min kära vän Andreas Öhlund.

Så, nu undrar jag:
Du som menar att min Cafébild skulle vara jämförbart med ett utvik, hur tänkte du?

(Förresten, flickor och pojkar: Rök inte cigarr. Man spyr. Fy fan.)

”Snyggt! Jag får lite Silvstedt-vibbar.”

Jag fick en komplimang idag.
Den typen av komplimang man inte kan låta bli att bli förolämpad av.
Som menar så väl men blir så fel.

Ni vet?

Som om man drömmer om en superseriös karriär som sångerska i något hippt indierockband och får höra att ”åh, du sjunger så himla bra, du låter nästan precis som hon Shirley Clamp!”,
om man hoppas att man faktiskt ser ut lite som Erin O’Connor och någon säger ”shit vad snygg du är, du skulle säkert få vika ut dig i Playboy. Jag får lite Silvstedt-vibbar.”

Okej, inte klockrena exempel. Men ni kanske fattar.

En sådan komplimang fick jag i alla fall idag. Om mitt skrivande.
Den fick mig att tänka till lite.
Jag försöker att tänka efter innan jag tackar ja till jobb, men jag kanske borde tänka några varv till. För i denna mediedjungel är det skrämmande ofta inte texterna som blir ihågkomna, utan sammanhangen.

Förstår ni vilken typ av komplimanger jag menar? Har ni kanske bättre exempel? Berätta.

Jag har precis ätit en vidrig frukost bestående av bara socker i olika former.
Mår så fruktansvärt illa.

Nu måste jag ta en promenad i solen och käka en varmkorv innan jag spyr av sockerchock.

(Ja, jag är en idiot ibland. Men bara ibland. Lovar.)

Ur förra veckans Sofis mode.
Foto Stefan Mattsson, styling Lisa Carlén, make och hår Linda Gradin.

Idag är ett nytt nummer av Sofis mode ute.

Eftersom det tar väldigt lång tid innan krönikorna kommer upp på nätet tycker jag att ni ska läsa veckans krönika i tidningen.
Den är viktig.

Ja, jag skriver ofta att mina krönikor är just ”viktiga”.
Absolut inte alltid.
Men ofta.

Det beror på att jag helst skriver om sådant jag verkligen tycker är viktigt.
Och det är det jag känner att jag kan.
Jag har svårt att vara rolig, svårt att bara vara sakligt analyserande. Om jag ska få till en krönika som jag tycker är bra, på riktigt, måste jag bry mig om ämnet jag skriver om.

Det gör jag den här veckan. Som fan.