Jag fryser om fötterna.
Han kokar te.

Utanför fönstret faller regnet.

I natt drömde jag att jag flyttade in i min nya lägenhet och att den var full av enorma spindlar. Och då menar jag enorma. Inte Harry Potter och hemligheternas kammare-enorma, men som knytnävar.
De var röda och lila och bruna och hade små hullingar på benen som fastnade i skinnet när de kröp över ens hud.

De bodde i gigantiska bikupeliknande nätknyten i taket och hoppade ner på en så snart man kom i närheten.

Jag hoppas att det var en helt obetydlig dröm.
En sådan som inte betyder något alls.

Nu var det ett tag sen, så jag vill mest upplysa mina nära och kära om att jag lever.

Inte mycket mer, dock. Jag drack för mycket vin i går. Alldeles för mycket.

Och jag som ville käka dyr brunch idag. Nu får jag ligga i sängen och dricka vatten istället.

Mischa, du kan få flytta in hos mig.

Vi kan promenera tills vi får ont i knäna, baka sockerkaka, lyssna på Bright Eyes och kolla igenom alla säsonger av How I Met Your Mother.

Det blir fint så.

Fast du vill nog inte. Det är okej.
Jag hoppas bara att du har dina egna vänner och dina egna sockerkaksformar.
Och att du ser på dina bilder i FHM och tänker att du är fin. Eller att du gjort fel val. Vad som helst.
Jag vill bara inte att du tänker ”äh, vad spelar det för roll”.
För nej, det spelar ingen roll alls. Men jag vill att du ska tycka att det spelar roll. Att det är viktigt. Att du är viktig.

Eh, ja, Mischa, if you see this, you can translate it on google or something, mmmkay?

Äsch.

Det är fredag.
Det betyder ingenting för mig.

Jag äter pannkakor med hallonsylt och brieost till middag (testa det) och längtar efter att dricka vin med henne, försöker skicka iväg ett mail men får inget nät. Vill ju att hon ska läsa vad jag skrivit idag, det känns viktigt, att veta att orden inte bara försvinner ut i ett svart hål, i ett ingenting.

Lyssnar på Tomas Andersson Wij, samma låt om och om igen.

Det är någonting som inte känns riktigt bra. Jag kan inte sätta fingret på vad.

Men egentligen spelar det ingen roll, för allt är som det är och allt är som det ska vara.

Jag tror att jag kanske längtar hem. Här känns livet inte så verkligt som det borde göra.
Och jag börjat bli trött på att leva i ett ständigt undantagstillstånd.
Hur vackert det än borde vara.

Nej, nu sitter jag här och grinar.

Jag och min fina kavaj sitter på ett café med helt värdelöst trådlöst nätverk och svarar på mail och uppdaterar oss på världsläget. (Ja, särskilt kavajen. Den blev speciellt upprörd över nyheten om Linda Skugges skilsmässa. Ångest, ångest, ångest.)

Jag har lämnat nästa krönika, svarat på mail och käkat mackor, och är alltså redo att gå hem och skriva.

Jo. Jag skriver på en roman. En ungdomsroman som förhoppningsvis blir klar de närmaste månaderna. Om den blir utgiven någon gång i framtiden hoppas jag att ni läser den och tycker om den. Vi håller tummarna, tycker jag.

(Nej, man får inte romaner utgivna bara för att ens förälder är delägare i ett förlag. Tyvärr. Haha.)

Idag har jag vaknat. Ätit Kellogs K-flingor med skivad banan och mjölk. Tänkt gå ut och gå, sett ut genom fönstret och beslutat mig för att stanna inomhus. (Nej, det regnar inte, men det är deprimerande grått.) Svarat på tusen mail, eller kanske tjugo. Skrivit krönika. Mailat lite till. Skickat tusen sms, eller kanske tjugo. Insett att min lugg blivit väldigt lång. Ätit pizza, Lakrisal och två äpplen (fast inte samtidigt). Snusat alldeles för mycket.

Och nu ska jag skriva på min bok.
Det är en väldigt vanlig dag och jag är väldigt vanligt lycklig.

Sanna! Vi hade rätt!

Och så ringer telefonen och man pratar i sjutton minuter och plötsligt känns ensamheten jävligt five minutes ago och tvåsamheten som the shit.

Igår var jag ensam. Jag är lika ensam nu.
Med en enorm skillnad:
Igår gjorde ensamheten mig panikslagen.
Idag stör den mig inte. Inte det minsta.
Snarare tvärtom.

Känslan påminner mig om när jag bodde i Shanghai och sprang sönder mina knän på löpband. De första tjugo minuterna var det alltid lika tungt, blodsmak i munnen, värk i lederna, yrsel, illamående. Men sedan släppte det. Plötsligt sprang kroppen av sig själv, jag mådde fantastiskt, tänkte att jag utan problem skulle kunna springa såhär i resten av mitt liv utan att någonsin stanna.

Jag blev hög på den känslan, helt beroende. Jag sprang i timmar varje dag – först två timmar, sedan tre, i slutet sprang jag över fyra timmar om dagen i väldigt hög fart på samma löpband på Kings gym i Shanghai.

Sedan la knäna av. Naturligtvis gjorde de det. Ingen har nog någonsin haft sämre koll på hur man bör behandla sin kropp än jag.

En morgon på löpbandet vek sig mitt högerknä, det gjorde fruktansvärt helvetiskt ont och var omöjligt att stödja på. Jag fick ringa en vän som hjälpte mig hem.

”Löparknän”. Så hette det, kort och gott. Det fick jag veta när jag kom hem till Sverige och uppsökte läkare.

Jag kan fortfarande inte springa, knappt ens några steg. Om jag promenerar i rask takt får jag också räkna med att knäna börjar värka, en molande värk som blir värre och värre tills jag stannar helt, sätter mig ner och låter dem vila.

De trasiga knäna har dock ingenting med liknelsen att göra. (Sorry. I got carried away, som det heter.)

I alla fall. Idag känner jag samma euforiska känsla som jag brukade få efter tjugo minuters helvete på löpbandet. Fast över att vara ensam.

Just nu känner jag att jag skulle kunna vara ensam precis hur länge som helst. Ingen som stör, jag får äta vad jag vill när jag vill, sova när jag vill och hur länge jag vill, jobba var och när jag vill, kolla på Entourage eller How I Met Your Mother hur mycket jag vill, men det vill jag inte göra, inte nu när jag har kommit igång med skrivandet.

Ni hör ju – ”jag vill, jag vill, jag vill”. Allt handlar om vad jag vill.
Utan att jag behöver ta hänsyn till en enda människa.

Imorgon kväll får jag sällskap igen.
Det kanske är lika bra.
Jag har ingen lust att få veta vad som är den här liknelsens motsvarighet till mina trasiga knän.