Hemma nu.
Ren. Trött. Småfull.

Jag hade migrän och sov halva dagen, ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna.

Hoppas att ni sover gott, vänner och läsare. Vi hörs imorgon.

Så länge,

/A.

En kär gammal vän berättade nyss att han träffat ”någon att gifta sig med”.
Då blev jag så lycklig att jag beställde in ett glas vin till. För att fira.
Men så insåg jag att när man sitter ensam på en bar är det lite sorgligt att fira.
Man har liksom ingen att skåla med.

Så jag skålar med er istället.

Jag är jävligt ensam just nu.
Det är ovant.

För att inte fundera på saker som ”om jag plötsligt skulle få veta att jag bara har tre månader kvar att leva, skulle jag skriva färdigt min roman ändå?” och ”skulle jag i så fall berätta om min förestående död på bloggen eller låtsas som ingenting?” klädde jag upp mig och gick ut och drack vin.

Ensam, förstås.

Nu sitter jag på en spansk bar med ett glas vin från Navarro, bredvid ett engelskt par som är på en av sina första dejter. Han försöker imponera på henne med att berätta om alla resor han varit på – Wien, Christiania (”like this… free… hippie-ish city in the middle of Copenhagen, where everyone smokes pot all the time, no, reeeally”), Costa Rica, New York.
Hon låter sig imponeras på.

Nåväl.
Innan jag gick hit klädde jag alltså upp mig. Och knäppte en massa kort.

Bland annat de här:

…och de här:

Och alla de här:

Ja, vad gör man inte för att döda tid.

Mormor!

Den här veckan får du inte glömma bort att köpa Sofis mode. Jag är med på sju fina bilder (ja, utöver min enorma bylinebild, förstås) i ett tjusigt modereportage.

Dessutom handlar veckans krönika om ett av mina specialämnen, nämligen America’s Next Top Model. Kanske inte jätteintressant för dig, mormor, men kanske för vissa av er andra som läser?

I alla fall. Tidningen finns att köpa med Aftonbladet för nästan inga pengar alls, idag, imorgon och på onsdag.

Dessa skönheter har jag spanat på i flera månader nu.
I lördags tänkte jag att, näe, nu ska de tamejfan bli mina.

Men i kön ångrade jag mig. De var helt enkelt för dyra. (Och jag skulle förmodligen aldrig använda dem. Någonsin.)
Det blev en kavaj istället.

Och en halvtimme senare hittade jag mina underbara kängor.

(Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här, men det känns som att jag får göra det. Som att man får det när man har en blogg.)

Min Sanna och jag.
Promenerandes i vintersolen.