Vissa av er kallar mig ”hycklare”.
Eftersom jag är en del av modebranschen som skapar de osunda ideal jag aktivt kämpar emot.
Och eftersom jag själv är smal.

Låt mig klargöra ett och annat för er.

Jag är inte en ”del av” modebranschen.

Jag har jobbat som modell, ja. Det är det absolut mest destruktiva jag någonsin gjort mot mig själv, och jag rekommenderar det inte till någon.

Jag har skrivit om mode, ja. Det var inte särskilt stimulerande, men det var ett jobb, och jag tog varje möjlig chans att sätta min egen prägel på mina artiklar och inte bidra till de osunda idealen. Bland annat genom att jag fotograferade egna bilder så långt det var möjligt, och då använde jag mig av vanliga människor i olika storlekar. När jag skulle skriva ett reportage om badmode valde jag att skriva om hur man kan bli av med den idiotiska bikiniångesten genom att förändra sitt tankesätt istället för sin kropp, och jag valde överlag att lyfta fram människor med sunda värderingar och en vilja att förändra.

Jag skriver krönikor i Sofis mode, ja. Det betyder inte att jag är överdrivet intresserad av mode, och det betyder verkligen inte att jag står för allt som står i tidningen. Jag står för de åsikter och tankar jag själv framför. Ingenting annat. Men – jag tycker att det är väldigt positivt att Sofis mode valt att ha mig som krönikör. Det finns väldigt mycket som är roligt med mode, men det är också en bransch med stora problem, och att ha en krönikör som tar upp de problemen anser jag tyder på en medvetenhet och ett självreflekterande som är beundransvärt. Själv är jag väldigt glad över att skriva i en modebilaga, eftersom jag når just den målgrupp jag vill skriva för. Naturligtvis hade jag kunnat skriva i en tidning där alla redan tycker som jag och håller med om varenda ord, men vad hade poängen varit? Hur ska man någonsin kunna förändra eller påverka om man inte är intresserad av att nå de människor som berörs av de här problemen?

Jag är inte en del av modebranschen. Jag är utbildad till och jobbar som journalist, är varken mer eller mindre intresserad av mode än mina läsare. Jag är enormt kritisk till modebranschen och modejournalistik som inte tar ansvar för vilka budskap de sänder ut.

Men. Jag är smal. Det är sant.
Betyder det att jag inte borde skriva om ätstörningsproblematik och ideal?
Att jag inte borde vara med på bild? Kanske inte ens visa mig på stan?
Enligt vissa av er är svaret ”ja”.
Jag anser att det är en vansinnig åsikt.
Jag har haft problem med ätstörningar och tagit mig ur dem. Idag går jag varken upp eller ner i vikt och har ett bmi på 19,8. Jag väger mer än jag någonsin gjort men har aldrig förut känt mig så fin, så trygg eller bekväm i min kropp som jag gör idag. Och jag har aldrig förut varit så lycklig. Men det betyder inte att jag glömt vilket helvete det är att hata sig själv och sin kropp, att inte kunna föreställa sig hur man någonsin ska bli bra igen. Om någon av mina läsare kan se på mig och tänka att Annika är frisk idag, och det verkar ju inte vara så jävla hemskt – och era mail och kommentarer visar att det är precis så – då vet jag att jag gör rätt som tar upp de här frågorna.

Jag anser inte att det är fel att vara smal.
Däremot hade det varit fel av mig att förespråka min egen kroppsbyggnad som den ”rätta”, den enda ”vackra”. Det gör jag inte, och skulle heller aldrig göra.

Jag är nämligen så politiskt korrekt att jag tycker att skönhet ligger någon helt annanstans än i vårt kroppsfett.
Det kanske gör mig tråkig, men det gör mig inte till en hycklare.