Åh åh åh åh ååååh!
Jag fick ett mail från en av de finaste människorna i världen, med en länk till den här krönikan.

Alltså, tyckte ni att det här var illa… Åh, ni måste läsa!

Och ni kära läsare som menade att det E.H. sysslar med är gammaldags kommatering, förlåt, men jag tror er inte längre. Det här är djupare än så. Jag är övertygad om att E.H. tror att kommatecken är som karamellströssel och texten vårens första mjukglass.

”Jag förstår heller ingenting, när radiopratare och tv-reportrar har så svåra talfel, att man inte hör, vad de säger.”

”I våras tog tålamodet slut, sen jag alltför länge tvingats lyssna på en radioreporter, som envisades med de där förfärliga tungrots-r:en.”

Och så, mina damer och herrar:

”Många etermediajournalister verkar heller inte veta, hur de ska artikulera, när de talar, och hur de ska betona orden rätt i sina texter. Med fel betoning blir ju texterna obegripliga.”

Word, Elisabet. Word.

Så. Nu ska jag bli snäll igen.
Men ibland, måste man bara, få götta sig, åt, damer som kastar, stenbumlingar i glashus.