Bild från vanityfair.com.

Innan jag somnar ligger jag och läser ett reportage om Jessica Simpson i Vanity Fair (här).

Väldigt intressant läsning. Trots att journalisten Rich Cohen verkar ha en sjuklig fixering vid Jessicas utseende, framför allt hennes viktuppgång (snälla).
Fröken Simpson är ändå en människa som funnits i periferin av mitt medvetande under snart ett decennium, men som jag aldrig vetat någonting om. Hon har dykt upp då och då – en kass recension här, ett avsnitt av Newlyweds där. Men jag har aldrig läst en intervju, aldrig hört henne prata utan att spela rollen som den där blåsta Barbiedockan som fick mig och många fler att känna oss värdelösa sextonåringar som inte var lika oskuldsfulla som I Wanna Love You Forever-Jessica.
Det här är en ganska elak och inte enormt välskriven artikel, men den visade mig ändå en sida av den här kvinnan jag aldrig brytt mig om att känna till.

Ni fellow skrivnördar som läser den får gärna kommentera det här:
Sida 1:
”We met in the Polo Lounge, the restaurant off the lobby of the Beverly Hills Hotel, in Los Angeles.”
Sida 4:
”It’s late afternoon. The sun is going down.”
(Fortfarande samma intervju, vid samma tillfälle.)

Alltså. Är det inte lite underligt att Vanity Fair släpper igenom en artikel som dels tar det något ovanliga greppet att låta den största delen av intervjun utspela sig i imperfekt, och dels väljer att avsluta den i presens? Eller är det bara jag som är trångsynt?

Jag har svårt att tro att någon av mina redaktörer skulle uppskatta en text som är uppbyggd på det sättet. Kanske borde jag testa? ”Jag träffade NN på ett café. Hon var klädd helt i svart. Vi pratade länge. Det var varmt i lokalen. ’Jag vill inte ha fler barn nu’, säger hon. Vi skrattar. Ha, ha, ha. Sedan går vi ut.”

(Ja, precis sådär skriver jag mina personporträtt! Lovar.)

I alla fall. Fascinerande läsning om Jessica. Men nu måste jag verkligen sova.
Lägenheten är underligt tom.