Jag skulle vilja be er om hjälp.

I en krönika publicerad för ett par månader sedan skrev jag om alla de tjejer som hör av sig till mig för att skriva av sig om sina mer eller mindre långt gångna ätstörningar.
Och de är många.

Jag såg häromdagen att Linda Skugge skrev ett blogginlägg om krönikan. I det tackar hon mig för att jag ”tar över alla dessa mailande brudar”. Själv blev hon tvungen att sluta svara, eftersom hennes egna barn behöver henne mer.

Jag förstår henne. Och jag tycker att hon gör rätt.

Men jag har inga barn. Jag har bara väldigt många systrar. Två egna och hundratals bonussystrar.
Jag får ofta hör att jag kanske lägger för mycket tid på att svara på era mail. Mina nära och kära, vänner och kollegor varnar. För att det kan bli för mycket, för tungt, ta för mycket tid.

Sanningen är denna:
En dag får jag förhoppningsvis egna barn som precis som Lindas tar upp all min tid. Men tills dess ser jag ingenting som hindrar att jag ägnar den tiden åt er. Eftersom ingenting ger mig mer.

Och nu skulle jag alltså vilja be er om hjälp. Att hjälpa varandra.

För ja, jag får mängder av mail av tjejer som berättar om sina ätstörningar, om ångest och förtvivlan och desperation och hopplöshet. Som inte kan föreställa sig att de någonsin kommer att kunna förändra sina situationer.
Men. Jag får nästan lika många av er som blivit friska.
Som vill berätta om hur ni tagit er ur sjukdomens grepp, hittat tillbaka till den ni en gång varit eller alltid velat vara.
Nu behöver jag er.

Jag skulle vilja att alla ni som på något sätt lidit av ätstörningar hör av er och berättar. Hur ni blev fast i sjukdomen, men framför allt: hur ni klarade av att slita er loss.
Ni kan skriva hur kort eller långt ni vill, kommentera eller maila (marklund.annika@gmail.com). I nästa vecka publicerar jag alla era berättelser på bloggen.
Självklart får alla vara anonyma.

Ni som idag lever ett liv utan ätstörningar vet alla hur viktigt det är att någon lyssnar och förstår. Att få se andra som varit i samma vidriga sits men som lyckats lämna det bakom sig.
Nu är det upp till er. Jag hoppas innerligt att ni tar er tid att vara med, och att ni uppmanar andra att också hjälpa till.

Tack för att ni finns och bryr er om varandra.