Såhär fånigt glad är jag efter en ganska fantastisk kväll på Café Cinema. Debatt om filmbranchen med tre svenska regissörer, bland annat Lisa Siwe som regisserade I taket lyser stjärnorna. Den allra, allra, allra finaste svenska film jag sett. Jag och Fanny betedde oss som två fjortonåringar på E.M.D.-konsert när vi till slut vågade oss fram för att berätta hur mycket vi älskade filmen, hur vi storgrät och gapskrattade oss igenom den, hur vi var så tagna att vi knappt klarade att lämna salongen.
Hon var naturligtvis världens raraste kvinna. En så obeskrivligt varm, inspirerande människa.
(Har ni inte sett filmen ännu – gör det. Så snart den kommer på dvd. Lova.)

Lördagen blev en bloggfri dag. Jag behövde helt enkelt promenera i solen, städa lägenheten, krama mina vänner.
Nu har jag nattätit spagetti carbonara och är redo för nattens andra How I Met Your Mother-avsnitt.

Åååh. Jag är så trött att jag inte har någon aning om vad jag skriver, så det är nog dags att stänga ner bloggen innan jag lägger upp ännu mer trams. God natt, raraste ni. Eller, om ni läser det här på söndag morgon: God morgon. Ta hand om er själva ordentligt idag.
Det förtjänar ni.