Läsarbrev

Allt började när jag var tretton år gammal.
På den tiden såg jag inga fel på min kropp, jag tyckte om mig själv för hur jag såg ut. Jag hade inte alls några problem med mat, utan levde livet precis så som alla borde göra.

Men så kom sommarlovet, och helvetet började. Det helvete jag levt med under de senaste två åren.
Nästan alla mina vänner var smala i mellanstadiet. Alla utom jag. Jag minns hur jag började se på deras kroppar den sommaren, hur bikinin satt helt perfekt och låren var så oerhört smala. Inte en enda cellulit.
Själv hade jag några gropar vid rumpan och låren. Det började med att jag ville få bort det extra ”hullet” så att alla kläder skulle kunna sitta lite bättre än vad de gjorde innan.
Jag började dra ner på maten och träna överdrivet, två eller tre timmar varje dag med löpning och styrka. Men det höll inte särskilt länge, ungefär två veckor efter vad jag kommer ihåg. Jag var för svag för att kunna motstå all den goda maten som fanns på överallt.

Jag hade nog ingen aning om vad ätstörningar var just då, ännu mindre vad bulimi var. Jag tog en ”paus” från mitt tränande och bantande, jag orkade inte bry mig helt enkelt. Jag åt vad jag ville. Men i mitten av sommarlovet fick jag panik och ångest inför skolstarten och kände att jag verkligen var tvungen att lyckas den här gången.
Att misslyckas var inte ett alternativ.
 
Jag började med att träna tre till fyra timmar varje dag och matproblemet bara växte och växte. Men det varade inte alls länge denna gången heller. Jag började istället spy om jag kände att jag ångrade det jag hade ätit.
Kilona försvann med hjälp av mitt tränande och ”ner med maten i magen-bli mätt-upp igen”. Detta höll på ungefär tills skolan började igen.
Sedan började de extrema spy upp-besvären.
Jag fick ångest så fort jag hade ätit en sked eller gaffel full med mat i skolan, eller om jag fått i mig något sött. Jag gick genast in på toan vid på rasten för att spy upp det jag fått i mig, jag ville inte bli tjock. Jag kommer även ihåg att en av lärarna hörde mig spy, men jag ursäktade mig med att jag bara mådde illa och fick sedan gå hem från skolan resten av den dagen.

Jag kunde inte sluta.
Det här mönstret hade hållit på i minst ett halvår. Min mamma började komma på mig och mitt beteende. Jag fick gå till en psykolog och prata ut. Men det hjälpte inte alls, jag satt fast, och jag sket i vad alla andra sa till mig.
”Det är farligt, du kan dö!”, ”Du är redan för smal, varför kan du inte bara äta?”
Jag ignorerade allt.
Även det med att jag var för smal. I spegeln såg jag bara en tjej med celluliter som inte visste vem hon själv var. En tjej som inte trivdes i sin kropp med allt det där extra fettet. En tjej som ville bli smal för att kunna börja någonstans.
Och så fortsatte det.
Tills jag satte stopp.

Idag är jag frisk. Med hjälp av psykolog, vänner, familj och stöttande så har jag lyckats ta mig ur helvetet.

Vad var det egentligen som fick mig att tänka om?
Jag själv.
Jag insåg att jag inte ville vara deprimerad i resten av mitt liv. Jag ville inte stå och titta på mig själv i spegeln varje kväll och gråta. Allt blev lidande. Mina betyg, min insats i skolan, mina vänner som egentligen inte orkade med mig och mina problem längre, men som fortsatte stötta och hjälpa mig. Det är jag evigt tacksam för, precis som för min familj.

Jag började verkligen tänka om, i andra banor. Jag började tänka på hur mycket jag sårat min mamma med lögner och svek. Det var till vis del bulimins fel, men mest mitt. Min familj litade inte på mig längre, minst av allt min mamma.
Jag hade sett henne gråta i smyg på nätterna. Jag hörde till och med hur hon bad för mig, att jag en vacker dag skulle bli frisk från bulimin.
Det var nog för mamma jag kämpade mest.

Jag hade drömmar jag med, även om allt verkade meningslöst och hopplöst just när jag var sjuk. Men att skaffa familj, få en bra utbildning, resa och göra allt det jag alltid drömt om att göra i livet, peppade mig också oerhört mycket. Jag ville inte stå ensam.
För hur jag än gjorde, så hade jag stått där i slutet, misslyckad.
Hade jag blivit smal och ”uppnått mina mål”  – som blev att väga mindre och mindre för varje delmål jag klarat – så hade jag ändå gått ut med värdelösa betyg, en familj som inte litar på mig, och med vänner som lämnat mig och min sjukdom.

Jag har insett att ett liv med bulimi inte är något som någon förtjänar att leva. Jag är äntligen nöjd med mig själv och mitt utseende och det kan inget ändra på nu! Man inser inte vad man slänger bort sin tid och energi på. Jag har så mycket annat att göra nu i ungdomen än att sitta och räkna kalorier, träna överdrivet och spy upp maten som jag får i mig. Det är bara onödigt.

Jag klarade det. Jag vann kampen mot bulimin.
Det kan du också göra.
Jag lovar.”

Flicka, 15, vill vara anonym

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.