Läsarbrev

När jag var 16 år, sommaren innan jag skulle börja tvåan i gymnasiet, utspelade sig det här mellan mig och min kompis.

Hon: Asså, jag måste banta!!
Jag höll inte med, men var otroligt osäker på mig själv och mina åsikter och gjorde inte mer än mumlade någonting om att hon inte alls var tjock och att jag i så fall också behövde det.
Hon: Jo, asså jag är asstor! Du är fin, du behöver inte banta.
Jag: Men vaddå, vi är ju ungefär likadana, du behöver inte heller banta!

Detta sårade henne något enormt och hon sa att hon minsann absolut inte var lika stor som jag.
Ur detta föddes mina tankar om att jag var alldeles, alldeles, ALLDELES för stor. Det hela underlättades inte av att mitt liv under den tiden var väldigt rörigt. Denna vän var i princip min enda vän.
Jag var otroligt ensam, jag hade några månader tidigare blivit våldtagen och jag höll på att försöka hämta mig från en högstadietid av utfrysning och ensamhet.

Så den sommaren började jag och min kompis att banta tillsammans.
Mitt sämsta beslut någonsin.
Hon fastnade i anorexi och var riktigt nära döden när hon var som sjukast. Jag fastnade i bulimi.

För mig var bulimin från början snarast ångestdämpning. Jag var fylld av skuldkänslor och tyckte det var mitt fel att min vän var sjuk, à la ”hade jag bara….” -principen.
Jag kunde spy även om jag inte hade ätit. Jag vet inte riktigt varför, men som jag tolkar mig själv nu efteråt var det någonting självdestruktivt över det.
Jag ville t.ex. inte skära mig i armarna för det skulle folk kunna se.
Bulimin däremot var osynlig.
Sedan utvecklades det dock till det man tänker på när man hör ordet bulimi; ett ”redskap” för att bli smal.

Det som fick mig att haja till, och känna att det verkligen var dags för förändring var när jag ställde mig själv frågan; ”vad är viktigast, att jag mår bra eller att jag blir smal?” och märkte att mitt svar blev ”att bli smal”. Det var första gången jag insåg att jag verkligen var sjuk, att jag hade tappat kontrollen helt.
(Det är konstigt det där, att man kan intala sig själv att man inte har något problem och är frisk, egentligen, när man står böjd över en toalettstol och tvingar sig själv att spy, ”bara den här gången”…)

Hur jag sedan bröt mig ur… det vet jag inte riktigt. Men det jag känner att jag har som jag kan förmedla vidare är att det GÅR att ta sig ur det själv. ”Alla” säger ju att man måste söka hjälp, att man inte kan ta sig ur ätstörningar själv. För mig var det aldrig ett alternativ att be om hjälp, jag var helt enkelt inte tillräckligt modig. Att hela tiden höra ”du måste öppna dig för någon, du klarar det inte själv” och veta att det jag absolut inte klarade av var att öppna mig för någon gjorde att det kändes totalt hopplöst. Men jag valde till slut att inte lyssna på dem som sa så, utan att försöka bryta mina mönster själv ändå. Jag hade ju ingenting att förlora.

Det första jag gjorde var att istället för att springa till toaletten när jag fick ångest, ställa mig och noppa ögonbrynen. Hur udda det än låter så distraherade det. Det gör lite ont och det är pillrigt. Dock har man ju inte alltid ögonbryn som behöver noppas. Men några gånger kunde jag ignorera impulsen att spy på det sättet och det fyllde mig med styrka. Varje gång jag märkte att jag klarade av ångesten och att den gick över ändå, kände jag mig så jäkla bra.

Ångest är ju bara ångest. Den är inte farlig, egentligen. Den är jobbig som fan, men den är inte farlig. Den lever ju inom mig och är en frukt av mina egna tankar. Och den går ju alltid över. Ibland tar det lite längre tid, men det går alltid över.

Det andra jag gjorde var att börja jobba med min självkänsla. Jag skrev i en ”jag är bra-bok” som jag fått tips om, och intalade mig själv att vad som än händer så duger jag precis som jag är.
Från början kändes det bara fjantigt. Jag var ju värdelös och ful och fet och äcklig, något annat var bara lögner. Men efter ett tag kunde jag på riktigt känna att jag dög oavsett vad som hände och att det inte spelade så stor roll om jag gick upp ett kilo eller två. Till slut kunde jag känna mig bra och stark och till och med värdefull.

Jag började också umgås mer med människor som fick mig att må bra, jag hade fått nya vänner i gymnasiet som jag började umgås mer och mer med. Jag såg till att vara hemma så lite som möjligt, för det gav mig mindre möjligheter att spy. Det tog tid, det gick verkligen inte över en natt! Det gick upp och ner och var riktigt jobbigt, men nu är jag på det stadiet att det inte finns en chans att jag skulle låta mat och storlek bli så viktigt att jag ställde mig över toalettstolen.

Ett stort plus är att sedan jag blev av med min ätstörning så har jag fått otroligt många komplimanger om att jag har blivit mycket vackrare. Skönhet kanske faktiskt kommer inifrån ändå? :)”

Flicka, 21, vill vara anonym

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.