Ätstörningar är mer än ett ”tjejproblem”.
De slår i alla led.
Det är lätt att glömma. Och nödvändigt att komma ihåg.

Läsarbrev

Det kan göra ont, så ont. Varenda liten tugga är för stor för ens kropp. Varenda nerv i kroppen säger nej. Det som håller en vid liv känns som att det långsamt dödar en. Och det är en smärta som lever i ensamheten. I skuggan. Och jag orkade till slut inte leva där. För jag levde aldrig.

Min resa från att ha spytt upp efter måltider till att inte, den var min. Allas resor är olika. Det viktiga är bara att man börjar färdas.

För mig var till slut viljan avgörande. Jag ville bli frisk. Eller åtminstone må lite bättre. Jag orkade inte låta tankarna om mat och min kropp styra mitt liv. Så jag började tvinga mig själv att äta. Jag berättade för människor i min omgivning om hur jag mådde. Sträckte ut en hand ur mörkret så gott jag kunde.

Jag föll tillbaka många gånger, men det var ok, för jag visste att det inte fanns någon återvändo egentligen. Jag tog mig igenom skiten tack vare att jag började prata och skriva om den. Med de yttrade orden kunde jag till slut bli fri.

En ätstörning är en fruktansvärt ensam sjukdom. Det är du och dina tankar. Dygnet runt. Men det behöver inte vara så. Yttra orden. Det räcker med den närmaste, med en terapeut eller med Annika.

Du är inte ensam och du kan må bra igen. Du vill inte minnas hela ditt liv som det här. Om du känner dig svag så vet du att vi är många som vet hur det känns. Om du är svag, låt någon annan bära dig ett tag.

Till slut kommer det här bara vara ett minne. Och du lever, på riktigt.

För den som vill gjorde jag för något år sedan ett radioprogram om mina ätstörningar och resan därifrån. Lyssna om ni vill.”

Linus Fremin, 24

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.