Läsarbrev

I åtta år hade jag till och från mått dåligt, kräkts upp mat, tampats med min ångest och mitt självförakt.

Efter att jag fyllt 20 var det som att det hela eskalerade, men utan att jag insåg det. Jag kräktes inte längre upp mat varje dag. Men istället tränade jag som en idiot, och åt mindre och mindre. Mer och mer kontrollerat. I mitt huvud var det hela dock ett framsteg; ”jag kräks inte längre, nu lever jag sunt istället”.

Men under hela den tiden mådde jag så otroligt psykiskt dåligt. Osäkerhet, självförakt, ångest. Drömde om att sticka en stor kniv i magen och bara få vila från allt. Drog mig från att umgås med vänner, eftersom det ofta innebar att det bjöds på något ätbart. Byggde upp ett skal runt mig, ingen kunde komma mig verkligt nära.

Till slut fick jag nog. Jag insåg att om jag inte bryter det här mönstret så kommer jag aldrig bli lycklig. Har jag inte lyckats ta mig ur det på åtta år så kommer jag inte lyckats med det nu heller. Inte på egen hand. Dessutom ville jag inte föra beteendet vidare till mina framtida barn, aldrig i livet att jag ville göra så mot dem.

Jag sökte på nätet, och hittade ett vårdställe som var inriktat på ätstörningar. Jag minns fortfarande känslan när jag tryckte på sänd-knappen. Jag skickade då iväg mailet, där jag för första gången berättade för någon om mina problem.

Det var en stor dag för mig. Jag minns också hur jag nästan bad om ursäkt för att jag kontaktade dem, för jag var ju inte döende i anorexia eller liknande. Men de tog mig på allvar. Ett helt team av läkare, psykolog, sjukskötare, dietist och kurator fick jag runt mig. Och det hela satte igång.

Jag var dock så skeptisk som man bara kunde vara till deras metoder. Till exempel det att man måste ändra sina mat- och träningsvanor, för att kunna ändra sitt tankesätt. What?? Jag skulle måsta börja äta massor (med andra ord normalt), fast det kändes fel. Dessutom måste jag sluta träna. För då skulle jag sedan börja må bättre även psykiskt. Sa de.

Jag trodde inte ett skit på det, men tänkte att jag gör som de säger så ser de sen att det inte funkar. Men. De visste vad de talade om. På ett för mig magiskt sätt så förändrades min inställning till mat sakta men säkert.
 
Det var förjävla jobbigt, tidvis nästintill outhärdligt. Men jag kom igenom det. Med tiden började även min inställning till mig själv och min egen kropp att förändras.

Idag har jag varit utan det skadliga beteendet i lite över ett år. Ni kan inte tro min lycka. Tankarna kommer fortfarande tillbaka nu och då, speciellt om jag är lite nere någon gång. Men jag klarar att sätta stopp för dem.

Träningen lät jag bli länge. Vågade helt enkelt inte riska att halka tillbaka, det var en så tunn tråd jag hade kämpat mig upp för, den kunde brista när som helst om jag inte var försiktig.

Idag är jag lycklig. Jag trivs med mig själv som jag är, och faktum är att de på behandlingsenheten också hade rätt i att kroppen hittar sin vikt bara man äter regelbundet och normalt. Det tog ett år men nu ligger jag på en stabil vikt, är snygg, och äter mig alltid mätt. Som en dröm, eller hur?

Jag vågar släppa in folk i mitt liv, och mår bättre än någonsin. Jag ser teamet som hjälpte mig som mina räddande änglar. Jag är dem evigt tacksam. De gav mig mitt liv tillbaka.

Tveka inte att ta kontakt med professionella. Det är tveklöst värt ett försök.”

Lie, 25

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.