Läsarbrev

Nästan ingen vet att jag haft en ätstörning.
Jag har fortfarande svårt att säga det, för det är inte jag är. Jag är inte sådan.
Det var i alla fall det jag intalade mig själv när jag lutade mig över toan.

Det började när jag var sexton, kanske sjutton. Jag var ganska mullig och hade otroliga komplex över min kropp. Jag beslutade mig för att bli vegetarian, eftersom jag tycker så mycket om djur.

Det tog inte så lång tid innan jag började gå ner i vikt. Jag fick komplimanger, och det var nog den bekräftelsen som gjorde att jag började säga nej till fler och fler kakor.
Det här var inget jag tänkte på då – jag tyckte bara att jag var stark som kunde säga nej.

Efter ett tag blev jag trött på att tacka nej.
Mamma frågade, halvt på skoj, om jag hade en ätstörning. Jag började försöka äta som vanligt, men ångesten kom alltid som en smäll i ansiktet och jag hittade en lösning.
Att stoppa fingrarna i halsen.
Jag hade en hatkärlek till det. Efteråt kände jag mig alltid så duktig och tom, både i magen och i själen.

Jag hade ingen koll på ätstörningar, men jag visste att det jag gjorde var fel. Men det som är fel kan efter ett tag kännas mer rätt än något annat.

Jag gjorde det alltid i perioder, ibland kunde det gå flera dagar utan att jag spydde. Ibland höll jag på flera dagar i sträck.

Min mamma har alltid varit deprimerad, men just då hade hon börjat dricka mycket också. Det påverkade såklart.

Tiden gick och jag fortsatte med mitt sjuka beteende. Vi flyttade runt en del, mellan mamma och pappa. Jag var mycket ensam och det var så jag ville ha det. Ingen märkte något, jag var väldigt duktig på att ljuga och dölja. Jag mådde väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag tappade mycket i vikt, hade ingen ork och satt bara på mitt rum. Min pappas fru. som jag har en bra relation med frågade ibland hur jag mådde, med jag log och sa att jag mådde utmärkt.

Jag skrev dagbok på den tiden, och skev då självklart om mitt beteende. Kunde inte titta mig själv i spegeln utan att bryta ihop. Min nyfikna lilla syster läste en dag min dagbok och berättande innehållet för pappas fru. När hon tog upp ämnet blev jag förnärmad och arg. Det hände rätt mycket runt min familj då, och för att göra en lång historia lite kortare hoppar jag över det. Men en dag pratade jag och pappas fru om det, det var känslomässigt såklart. Jag sa att jag var trött på det och skulle sluta.

Det gjorde jag till viss del. Men inte helt. Jag mådde fortfarande dåligt och kom inte överens med mig själv. Jag blev tillfrågad om jag ville ha professionell hjälp, och jag ville inget hellre, men var för stolt för att säga ja.

Men tiden fortsatte att gå och jag läste mycket om ämnet, bulimia nervosa kallades det, förstod jag. Jag kände igen mig så mycket och det kändes skönt att veta att det fanns fler som kände som jag. Jag slutade nästan helt. Fick återfall då och då.

Nu är jag 20 år. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte fallit tillbaka någon enda gång. Det har jag. Men väldigt, väldigt sällan.

Ja, jag kämpar fortfarande med dålig självkänsla. Ja, det finns fortfarande många problem i min familj. Men nu vet jag vad som är bra och dåligt, och det hjälper väldigt mycket.

Kanske om min omgivning hjälp mig mer, tvingat mig att få hjälp kanske jag kommit hit snabbare. Kanske hade de stunder då jag ätit mig alldeles för mätt och ångesten regnat över mig varit färre. Jag vet inte, det är inte nyttigt att tänka så, ”tänk om…”.

Men jag vet en sak. Om du märker något hos någon du älskar, ge den personen hjälp. För man behöver den, även om man säger att man inte gör det. Tro mig, jag vet.”

Flicka, 20

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.