Läsarbrev

Du lilla tjej.
Du som varje dag leker med maten.
Du som spyr upp din mat.
Du som inte äter.
Du som varje dag tar ett steg närmare döden.
Du som ser maten som din värsta fiende.

Du vill bevisa för hela världen att Du är speciell.
Du klarar dig utan mat. Du behöver inte fett.
Fett är för losers.
Du är så mycket mer än så.
Du är odödlig.

Jag har varit där du är nu.
Ja, jag har lyckats att både spy upp min mat och att vägra äta.
Vilken prestige va?

Jag vill berätta min historia för dig.
Jag vill också att du tänker över om det är värt att fortsätta pressa dig till den yttersta kanten tills du snart kommer att tappa fästet och falla.
Falla falla och falla.
Jag vill hinna nå dig och ta din hand innan du faller.

Jag vet att du är stark. Du kan!

Jag mådde psykiskt dåligt. Jag blev deprimerad.
Jag orkade inte med mig själv.
Det blev så mycket lättare att spy upp maten.
Jag slapp tänka och istället se hur allt jobbigt spolades ner i toaletten.
Åh, vilken lättnad.
Mitt liv började att kretsa kring hur jag skulle spy så att ingen hörde.
Så att ingen märkte.

Jag blev så paranoid att jag började spy i duschen och i påsar på mitt rum. Och hos mina kompisar.
Depressionen blev värre och jag går på antidepressiv medicin.

Efter nyår började jag bli trött på att spy.
Jag började sakta att dra ut på alla måltider och inte äta så mycket.
Min bulimi övergick till anorexi. In och ut på akutmottagningar. Blodsockret så lågt att jag var nära att falla i sockerkoma och kanske till och med dö.

Jag förstod inte. Jag var helt likgiltig.
Vadå dö? Jag?
Haha, nej, jag klarar mig utan mat men tack ska du ha.

Jag tappade tio kilo på en månad.
Jag kände mig så himla fin.
Och nöjd.
En sådan självförtroende kick av att se mig smal.

Det har sina baksidor.
Jag satt på mina händer för att inte frysa.
Jag hade dubbla tröjor på mig för att inte frysa.
Jag träffade inte mina kompisar.
Sjukdomen gjorde mig till en enstöring.

Jag glömmer aldrig vad min mamma sa.
Amanda, du ska inte äta för min skull. Du äter för att överleva.

Jag fattade ingenting.
Jag dör inte. Jag är stark. Jag klarar mig utan mat. Idioter.

Att åka fram och tillbaka till familjesamtal, psykologer och läkare blev min vardag.
Jag orkade inte bry mig. Ingenting spelade någon roll.
Livet är en jävla transportsträcka till döden.
Vem fan bryr sig?

En eftermiddag i januari. Min mamma hade ägnat sin dag åt att ringa till olika sjukhus fram och tillbaka för att få hjälp.
Om jag blev frisk skulle jag få en hund.
Jag blev så glad att jag åt en smörgås på en gång.
Jag hade lyckats se ljuset i tunneln.

Utan motivation hade jag aldrig blivit frisk så fort som jag ändå blev. Istället för att mitt liv kretsade till att inte äta började jag läsa om att skaffa hund.

I slutet av januari skrevs jag in på en akutvårdsavdelning. Det innebar att jag var där för att lära mig äta och sedan prata om ångesten som kom.
Då hade jag bestämt mig.
Nu ska jag bli frisk.
Jag vill träffa mina kompisar. Jag vill Slippa frysa. Jag vill ha tillbaka min energi.

Ett delmål jag hade var att bli frisk till att kunna få åka utomlands med min dåvarande pojkvän. Det såg mörkt ut men efter ett par steg bakåt men fler steg framåt lyckades jag komma iväg.

Under hela tiden har jag förberett mig för min hund. Min hund som betyder så mycket för mig.
En symbol för att jag är frisk.

Den sjunde maj hämtade jag hem honom.
Axel.
Som just nu sover på min mage.
Med Axel som min motivation har jag lyckats komma tillbaka.
Tack vare honom är det värt att kämpa.
Jag klarar inte av honom om jag inte sköter maten.

Vägen tillbaka har varit ibland tvivelaktig, hopplös och jävlig.
Men… ”Det som inte dödar, det härdar.”

Det är värt allt slit. Jag har börjat leva igen.

Du lilla tjej.
Ta det lilla steget och förstå: det är dags att bryta ditt mönster.
Ta det i din takt.
Låt det ta tid.
Du kommer klara det!
Du är så mycket mer än så.
Snart kan du pröva att flyga med dina nya vingar.”

Amanda Westlander, 17

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.