Läsarbrev

Jag har varit sjuk i anorexi i flera år. Nu är jag några hektro från ett normalt BMI, friskare än någonsin men fortfarande i kamp mot sjukdomen.

I bloggar vars skribenter haft samma problem läste jag många gånger att ”en dag var jag trött på alltihopa och bestämde mig för att sluta”. Vadå, bara bestämma sig? Många gånger fick det mig att känna ännu mer hopplöshet. Om detta var vad som krävdes för att bli frisk var jag ett utsiktslöst fall. Jag skulle aldrig känna den bestämdhet som verkade vara enda sättet.

Jag gick till BUP och gick upp i vikt på grund av tvångsmatning. Tyvärr gick jag ner lika mycket igen så fort de släppte tyglarna.

Till julen, den som var, kom dock instikten jag aldrig trodde jag skulle få. Det var då mamma förklarade att hon tyckte jag skulle stanna hemma efter studenten; inte resa, flytta eller jobba energin ur mig – se till att bli frisk först. Jag förstod själv att inget av detta skulle vara möjligt i det skick jag var, i vilket fall inte som i luftslotten jag byggt om studentscenariot. Jag fick panik av tanken på att fortsätta en sommar till, kanske en höst, ett år, flera… på samma sätt som de gångna. Och plötsligt såg jag ett alternativ! Något som inte tidigare funnits i tankarna som möjligt. Jag tänkte att jag skulle använda halvåret och terminen som ändå var kvar till studenten för detta ”se till att bli frisk först”. Inte slösa på framtiden. De kvarvarande gymnasiala månaderna såg jag nämligen inte som framtid, de var vakuum.

Och jag har klarat det. Bara efter två veckor med mellanmål och hela portioner kände jag mer ork. Ork att orka kämpa ännu mer. Det har inte blivit enklare, men mindre svårt. Det går an att acceptera att gå upp i vikt. En orsak till det är att jag en dag kunde umgås med vänner utan ångest, vånda och tårar. Det blev mindre tid för att tänka på den förbannade vikten ju tyngre den blev, helt enkelt.

Men lätt har det inte varit. Jag sa upp mig från ett helgjobb där jag tjänade många tusenlappar per månad. Jag slutade sända radio i studentkanalen. Jag gav upp flera MVG:n. Jag var tvungen, för att orka denna förjävliga kamp.

Jag har fått tillbaka så mycket mer.”

Anna Boström, 19

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.