Läsarbrev

Det var inte så att jag bara vaknade upp en dag med ett stört förhållande till mat.
Nej, det var något som tog flera år att bygga upp, även om man antagligen tidigt kunde se flera illavarslande tecken. Men det var ingen som ville se, inte förrän det var alldeles för uppenbart för att inte ignoreras…

Jag tror att mina problem tog fart på allvar när jag var runt tretton eller fjorton år, med ångestattacker där jag bara låg i sängen och skrek rakt ut samtidigt som jag hyperventilerade. Nu när jag tänker tillbaka på det så är det det värsta ljud jag kan tänka mig. Men mina problem började aldrig med maten, det kom först senare.

Jag kommer ifrån en ganska dysfunktionell familj, med en pappa som under mina unga år insjuknade i en psykisk sjukdom, och en mamma som var alldeles för intrasslad i sina egna problem för att kunna ta itu med någon annans. Detta, tillsammans med ett flertal olyckliga händelser i mitt liv gjorde att när jag väl nådde tonåren tvingades jag inte bara ta itu med de vanliga tonårsproblemen som puberteten för med sig, utan även mina återkommande ångestattacker och en allt djupare depression.

Så hur började det då handla om maten? Jag har aldrig varit tjock. Jag har varit ganska normalviktig under hela mitt liv, men ändå har jag alltid känt mig stor och otymplig, helt enkelt. Som att folk ser mig som en börda, som något som är ivägen.

Sedan skedde en incident som jag dock inte vill påstå framkallade sjukdomen, men det är ändå någonting som etsade sig fast i min hjärna. Jag och min pappa hade precis ätit varsin glass, jag skulle snart fylla fjorton år. Jag har alltid tränat väldigt mycket, men just under den perioden hade jag ett uppehåll på grund av en skada. När jag efter att ha ätit en glass fortfarande var sugen, reste jag mig upp och sa att jag skulle ta en till. Då yttrade min pappa orden;

”Akta så att du inte blir för tjock, det börjar synas lite på magen nu”.

Så många gånger har dom orden upprepats inne i mitt huvud. Som man kanske förstår så åt jag aldrig den glassen..

Det är absolut inte så att jag klandrar min pappa för mina ätstörningar, för jag vet att han inte menade något illa. Min pappa är ingen elak människa, han råkade helt enkelt bara uttrycka sig på ett väldigt klumpigt sätt under en tid då jag var som mest sårbar.

Hur som helst, detta tillsammans med min depression, ångest och känslan av att jag inte kunde kontrollera mitt liv, gjorde att maten sakta men säkert började bli ett problem. Det började med att jag ville bli smal och snygg, men sedan blev det som en drog när jag insåg att det här var något jag faktiskt kunde kontrollera. Och jag tänker inte ljuga, i början var det en helt fantastisk känsla, det gav mig självförtroende att veta att jag kunde ha kontroll över något i mitt liv. Innan jag hamnade så djupt ner i skiten man kan komma…

Tillslut började det märkas, vänner och lärare kommenterade. Jag drog mig undan, ville inte känna deras oroliga blickar. Hemma gick jag runt i stora kläder, och till min glädje märkte ingen hemma nåt på väldigt länge. Först åt jag bara inte, men sedan började jag också spy under vissa perioder, så man kan väl säga att mina problem pendlade mellan klassisk anorexia och bulimi.

Vändpunkten kom efter ca två år i helvetet, när jag hade hunnit bli sexton år gammal, med en vikt som pendlade runt 40 kilo. Under de två åren hade mina föräldrar vädjat, bönat och bett att jag skulle söka hjälp. Men jag ville inte erkänna att jag hade problem, för jag tyckte fortfarande verkligen inte att jag hade några riktiga störningar.

Det som vände upp och ner på hela mitt synsätt var när mina vänner bestämde sig för att göra ett ”ingripande”, ungefär sådär som man gör när någon är drogberoende. Det var mina fyra bästa vänner, och trots att jag under de senaste åren dragit mig undan mer och mer så hade de aldrig vänt mig ryggen, vilket jag är evigt tacksam för idag.

Det var en vårdag i mars, jag kom hem till en av mina vänner för att jag trodde att vi skulle laga mat och kolla på film. När jag kom dit var de andra redan där och jag kände direkt att det var något som var fel. De sa att de ville prata, och sedan började det.

Jag kände mig lurad och förråd av mina bästa vänner. Jag skrek, de skrek. Jag grät, de grät. Jag minns att en av dem förtvivlat hasplade ur sig att om jag valde att döda mig själv så tänkte hon fan inte komma på min begravning. Det kändes som ett knytnävsslag i magen.

Plötsligt blev jag tyst när de räckte fram en bild på en ung flicka som jag direkt uppfattade som undernärd. Man såg henne halvt bakifrån, och varenda litet ben i kroppen putade ut som om det närsomhelst skulle spricka genom den bräckliga huden. Det tog ett tag innan det hann sjunka in. Jag förstod inte, jag ville inte förstå.
Flickan på bilden var jag.

Först blev jag fruktansvärt förbannad, och funderade på att rusa därifrån. Sedan föll jag ihop på golvet och bara grät. Det visade sig att de hade smygfotat mig i gympasalens omklädningsrum. De ville att jag skulle förstå, och det gjorde jag.

Så började den långa vägen tillbaka. Nu är jag tjugo år gammal, och jag tycker fortfarande det kan kännas jobbigt att äta mat vissa dagar, även ifall de dagarna bara blir färre och färre. Det har varit fyra långa och tunga år, med fler bakslag än jag kan räkna. Jag har gråtit, skrikit, spytt, haft panikångest, slagits, varit apatisk och känt mig som världens sämsta människa.

Men jag hade tur. Turen att ha fyra vänner som älskade mig tillräckligt mycket för att orka se. De orkade vara vid min sida, och är fortfarande mina allra bästa vänner. Jag har dem att tacka för mitt liv.
Alla förtjänar sådana vänner.”

Flicka, 20

Läs mer om kampanjen för att besegra ätstörningarna här.